Återvänd till första sidan.

Uppläsning:

<!--[if !supportEmptyParas]--> <!--[endif]-->




  
     19960526

 Det har blivit lite kyligt nu på kvällen och vi har gått in i stugan. Jag har tänt en brasa i järnkaminen och den sprakar gemytligt.
För en stund sedan stod vi utanför huset och lyssnade efter morkullan. I år är det flera morkullor som flyger över ägorna i skymningen. De markerar ju revir, säger man. Men dessa morkullor markerar visserligen, var för sig, ett särskilt område, men områdena överlappar varandra, så lite konstigt är det.
Min dotter Maria har aldrig hört morkullan och hon förvånas över det lustiga knorrandet och sippande ljudet. Bäst som vi står där hör vi ett egendomligt ljud över Gölamossen. Är det en getabock som bräkande faller ner från himlen eller är det ett flygande tefat som surrar? Nej, det är Enkelbeckasinen som störtdyker och då låter det så där om vingarna. Den hörs mest morgon och kväll och jag kommer ihåg hur frågande jag blev första gången jag hörde ljudet. Att på morgonen höra Enkelbeckasinen dyka samtidigt som tusentals grodor sjunger i en stigande och sjunkande jubelsång över våren, det är sällsamt.

 Vi sitter nu i halvskymningen och värmer oss från brasan. Maria har sin lilla nyfödda pojke i famnen och han sover sött. Då och då hörs hans ivriga sugande på nappen. Min hustru Britta tittar emellanåt ut genom fönstret. Jag vet vad hon tittar efter. Där ute på ängen mellan stugan och vägen brukar ett rådjur vila på nätterna. Det är en hona eller get som det så oromantiskt heter. Hon brukar komma i skymningen och gå runt i en allt snävare cirkel tills hon liksom skruvar sig ner i gräset bland videsnår och brakvedsbuskar.
 
 Brasan sprakar och solen har gått ner över skogen mot Piggaboda. Himlen är röd i alla tänkbara nyanser. Det skall betyda att det blir fint väder i morgon. När jag som barn hämtade vår mjölk i Nyestu brukade jag stå på gårdstunet och titta på när solen gick ned över skogen mot Tjurken. Inne i ladugården hörde man ljudet från när Rut och Ingrid och gubben Walfrid mjölkade. Kornas frustande och mumsandet på höet gav en sådan fridfull stämning. Simon brukade komma ut och se på solnedgången. Hur blir vädret i morgon? Vädret bestämde vilket arbete som skulle planeras för morgondagen.
 
-  Nu ser jag någonting! Britta pekar. Ja där kommer hon, geten. Men hon rör sig annorlunda mot det hon brukar. Hon står där vid sin lega, bredbent och orolig. Vad är det som händer?
 - Hon föder ett Kid!
 Ja, minsann, där faller det ner i gräset. Hon böjer sig ned och bökar runt. Kanske slickar hon ungen och kollar att allt är som det skall vara? När min älsklingskatt en gång födde ungar på mitt täcke när jag låg sjuk så kommer jag ihåg att hon slickade de blanka svarta bollarna så att pälsen blev torr och fin. Kattungar föds ju blinda och hjälplösa. Men rådjurskid föds fullt utvecklade, annars skulle de inte klara den bistra verklighet som väntar dem.
 Nu försöker hon med mulen att resa upp kidet. Det står där på darriga ben. Tar nåt steg framåt och tappar balansen och ramlar. - Upp igen! , nästan ropar vi av upphetsning. Vi stirrar intensivt ut mot ängen. Det skymmer allt mer och det är svårt att se detaljer bland starr och buskar. Geten står nu och ser sig oroligt omkring. Har hon kanske hört oss när vi kommenterar vad vi ser?
 
Det har regnat mycket förra veckan och dikena är fulla med vatten. För henne har det inte varit någon konst att hoppa över diket där hon brukar komma från skogsdungen vid Gölamossen. Men det lilla kidet kan ju inte hoppa över vattenfyllda diken. Den enda vägen till tät skog är över en upptrampad stig till vägen och genom grindhålet.
 Nu petar hon ner kidet i gräset och försvinner graciöst över diket in i skogen. 
 - Tänker hon lämna den lilla ensam där på ängen, alldeles nyfödd och allt?
 Maria undrar upprörd över det hon ser.
Vi spanar. Kidet ligger där osynlig och fryser kanske?
 
- Nu händer nåt! Där kommer hon tillbaka och går ner mot legan. - Det kommer flera rådjur! Vi stirrar häpna mot skogsbrynet.
Där kommer två bockar ut ur mörkret! De går ner mot kiddet och sedan upp till vägen.
 - Vad gör dom?
 Bockarna ställer sig en bit från varandra uppe vid vägkanten. De står vända i profil med huvudena mot skogen och grindhålet. De ser ut att vara skurna ur svartplåt där de står blickstilla. Märkligt.
 Nu har geten fått upp kidet som på skrangliga ben hjälps upp över stigen och vägen. De försvinner strax in i den täta skogen därborta. Nu försvinner bockarna också. - Det är så att man måste nypa sig i armen. Man tror nästan att man drömt det hela. Vi jämför våra intryck och konstaterar att verkligheten ibland är märkligare än sagan. 

<!--[if !supportEmptyParas]--> <!--[endif]-->

Återvänd till första sidan.

© 2010 Peter Elg. Med ensamrätt.