Återvänd till första sidan.

I handelsboden

 Elisabeth Elg 1945

Jag har nog berättat förr om den lilla affären i byn, som är inhyst i en röd lada. Om dörren står öppen, vet man, att Wahlfrid är inne, men vanligen får man hämta honom borta i gården. Man knackar på köksdörren och undrar om man får handla. Och visst får man det. Wahlfrid står vid spisen och lagar mat eller diskar åt sig själv och de tre bröderna.

Långsamt går man tillbaka, jasminen doftar så starkt, snart kommer floxen att prunka i alla färger. En liten kattunge springer lekfullt kring våra fötter, en av de många kattungarna som varje år föds i Piggaboda by.

På disken i handelsboden är alltid oreda. Där ligger gamla tidningar, ett par rödbruna damskor, gardintyg i allsköns oordning. Det senaste är Wahlfrids böcker, och nog finns det att välja bland: ”Mat för nygifta”, ”Hur blir jag vacker?”, ”Ur operettens värld” och andra tjocka luntor som får trängas med allt det andra bredvid karamellburkarna på disken. Man bläddrar lite i väntan på Wahlfrid, som tillbringar varje ledig stund under bilen, sysselsatt med reparationer. Folk i byn påstår, att han har ett gammalt bilmonster stående någonstans bara för att skruva och greja med. Undra på att våra pojkar älskar honom, det vore den största lycka att ha en gammal skrotbil att leka med.

Bilen med dricka har kommit. Den unge chauffören tar sig en frukostrast i butiken. På säcken med karbiden sitter man rätt så bra. Han skär av en bit av korven, väger den och tar en brödkaka till. Det är inte så noga här, alla är ärliga och ingen bedrar den andre.

Wahlfrid tycks ha något på hjärtat i dag, det syns att han är på prathumöret. En vagn med virke stannar utanför, och Egon som alltid har bråttom kommer in. Han får som oftast plocka fram sakerna själv som han ska ha, ty Wahlfrid är i berättartagen och har inte tid att expediera.

- Var har du jästen då?

Egon väger upp ett hekto åt sig: mjöl, havregryn, bitsocker, snus och cigaretter.

- Och den här lådan tar jag.

En trälåda halas ner från lagret, spikar finns på översta hyllan i en ask med skruvar, ventilgummi och allsköns bråte. Och med hjälp av en femkilosvikt spikas lådan igen.

- Adjö med dig, Wahlfrid, betalar gör jag en annan gång, jag kommer nog ihåg det.

Och ute är han, den enda människan i Piggaboda som har brått.

Viktor får en snaps.
Men Wahlfrid berättar:

Man hade varit i ett glatt sällskap hos bagarn i Ryssby, spelat kort hade man, brännvin fanns också på bordet, och när klockan var omkring midnatt hade bagarn, som är en glad prick, frågat:

-          Tänk om vi skulle ringa upp något stockholmsfruntimmer?

Sagt och gjort.

Telefonkatalogen hämtas. (Ryssby har telefon och är närmare civilisationen än vi.)

Bagarn blundar och sätter pekfingret på måfå på ett namn. Och han har tur: Hilma Dahlqvist står det och på Skeppargatan bor hon.

Bagarn beställer rikssamtal, och snart frågar en yrvaken kvinnlig röst, vad det är frågan om. Bagarn är lite förlägen i början men hämtar sig snart och ber om ursäkt…han måste ha kommit fel, och det var väl ledsamt så här sent på kvällen. Men när man nu träffas så här, hur var det förresten fröken hette? Jaha, Dahlqvist, så kunde man väl fortsätta bekantskapen? Han skulle ändå till Stockholm snart, och några ägg och en bit skinka skulle han ha med sig.


Fröken Hilma, som lever i ransoneringstidernas Stockholm och som inte har kunnat skaffa ett ägg på sina kuponger ens, tvekar ett tag. Men alla moraliska betänkligheter försvinner snart. Litet var har man väl blivit materialist under krigets inflytande, och hon svarar, att det kan nog ordna sig kanske.

Och bagarn far till Stockholm och får en riktig helafton med fröken Hilma.

- Men igår, fortsätter Wahlfrid, träffade jag bagarn, och han såg så moloken ut. Han hade fått brev från Stockholmsfruntimret, och hon skulle komma och hälsa på honom nästa vecka.

Det blir jubel, Wahlfrid slår näven i disken i pur förtjusning, han drar upp axlarna på sitt lustiga sätt som han alltid gör när han har mycket roligt. Bara jag ser dum och oförstående ut. Men Wahlfrid hjälper mig på traven, han kan knappast tala för skratt:

- Jo, se frun, bagarn är ju gift och har en käring, och vilken käring sen!

Nu finns det inga gränser, man frustar och skakar av skratt. Det tar en lång stund innan man lugnar sig.

Men jag skulle ju handla och räknade upp allt på min lista. Ja, flingorna som pojkarna älskar har tagit slut, men frun kanske vill försöka det här?

Ett något gulnat paket med det stolta namnet HÄLSOGRÖT läggs fram. Jag förstår av ingredienserna, som är tryckta på kartongens baksida, att det är någon sorts kruska det är frågan om. Kommer någon ihåg kruskaflugan som grasserade och åter försvann? Också vi åt kli och kärnrussin på den tiden, det var visst riktigt gott, jag tar paketet, 75 öre är ju inte så blodigt. Men när Wahlfrid kommer med en limpa som är stenhård och försäkrar, att det bara är hälsosamt med gammalt bröd, förklarar jag, att jag inte lever bara för hälsans skull. Nej, jag tycker om livet och lever för livets egen skull, ja, jag älskar livet. Wahlfrid drar mig ner till jorden igen:

- Då skulle frun nog inte sova så mycket som hon gör.

Han måste ha hört skvallervägen, att stadsfrun inte lär vara något vidare morgonpigg. I byn vet man ju allting om alla.

Jag försöker förklara för honom, att också sömnen är en av livets goda sidor, och ur mitt minne stiger upp någon sorts valspråk jag hade en tid, vilket jag alltid hade till hands vid passande och mindre passande tillfällen. Det stod i en bok med aforismer under titeln ”Glädjens visdom”, och författaren var en berömd läkare och forskare.

Jag undrade mycket hur han kunde ha tid att begrunda livet så mycket och komma till så mycket levnadsvisdom. Först senare förstod jag, att han inte bara var en stor läkare, han var en stor människa också, som i sina patienter inte bara såg fall utan först och främst människan med all hennes nöd och svagheter. Han heter Ernst Ludwig Schleich och var tysk, och den visdom som jag så speciellt hade fastnat för, lät ungefär så här: sov, om du har talang till det, den ena halvan av ditt liv. Du kommer att leva den andre halvan dubbelt så mycket. Dessa ord skrev jag på en lapp, och under en mycket långtråkig lektion i skolan lät jag den gå från hand till hand. Mina kamrater fnittrade, det blev allmän munterhet, och lärarinnan blev arg. Det artade sig till en riktig skandal, men ändå fick hon aldrig veta, vem som hade skrivit lappen.

Nu hade jag nästan glömt det viktigaste. Det fattas några gröna ränder i min trasmattsväv, kanske Wahlfrid vet råd? Han plockar ner buntar med skarpt rosafärgade damunderkläder, skrivböcker och garnrullar ramlar emot honom, men något grönt tyg hittar han inte.

- Nej, men titta, skjortan Wahlfrid!

Jag håller mitt gröna prov mot hans egen skjorta, och det är faktiskt samma färg.

- Wahlfrid får ta av sig skjortan, jag vet inget annat råd. En så god kund som jag är…

Den här gången har jag skrattarna på min sida, men Wahlfrid pratar fort om något annat.

Walfrid utanför affären

En gammal gubbe som för länge sen var färdig med sina inköp har just gått.

- Vad tror frun hur gammal han är?

- Inte vet jag, svara jag, här ute är ni ju evigt unga.

- Ja, åtminstone den gubben, menar Wahlfrid, han är 84 år och gifte sig för två år sedan. Och gumman han fick, hon lura honom. Hon sa att hon var 65, och så var hon redan 70!

- Nej, nu får det vara nog för idag, bara en fråga till: hur är det med polskorna i Mjölhult? Jag syftar på ett flyktingläger med polska kvinnor, som Wahlfrid har visat starkt intresse för.

- Näädå, ingenting för mig, frun. Jag såg på när dem de badade, och det var inget vidare.

Min fantasi gör hemska snedsprång. Jag ser Wahlfrid klängande sig fast vid något fönsterbräde för att se polskorna bada.

- Åhej. Men pojkarna här är alldeles vilda, fortsätter Wahlfrid, och jag får hjälpa dem att skriva kärleksbrev.

- Men kan Wahlfrid polska då?

Nej, det kunde han ju inte, men flickorna skrev på tyska, och det var just något han skulle fråga frun om. Pojkarna vill ju inte skriva för mycket men inte för lite heller, hur ska dom skriva?

- Skriv ”Liebe Rosa” eller vad hon nu heter, det är detsamma som ”kära”. Och nu måste jag kila, om skjortan talar vi en annan gång.

Hemma plockade jag upp lantsmör, färska ägg, skinka, honung i ram och hälsogröten förstås. Ja, vad är Stockholms NK mot vår lilla handelsbod i byn?

 

Återvänd till första sidan. © 2010 Peter Elg. Med ensamrätt.