På
Ljungby lasarett.
Elisabeth Elg
1945.
Våra
pojkar
är
sju och åtta år, och vi har därtill alltid
önskat
oss en tös. Tre gånger blev våra
förhoppningar
grusade efter några månader. Man gjorde
undersökningar
på sjukhuset, den ene läkaren menade
överansträngning, den andre talade om hormonbrist,
men alla
sa de vänligt att nästa gång går
allting bra.
Och nu var det nästa gång.
Några månader har gått och man har
skött sig med
både piller och injektioner och täta
läkarbesök.
Och nu gick jag på mitt sommarställe och trivdes
gott. Var
gång jag ser ogräset frodas i
trädgårdslandet,
ser hur det borde hackas mellan ärtorna och rensas mellan
jordgubbarna, suckar jag tungt, och så slås tanken
bort:
man skall ju bara slöa och vila sig.
Var gång familjefadern
hämtas vid den lilla, lilla
tåghållplatsen,
berättar ungarna att mamma bara äter och
äter. Titta
så tjock hon har blivit! Visserligen har jag ofta
själv
påpekat min tilltagande rulltighet, men innerst inne har jag
väl den förhoppningen att barnen skall
överbevisa mig om
motsatsen, så som min chevalereski make gör. Men se,
barnen
är kritiska, än har de inte lärt sig att
vara
diplomatiska, att orden är till för att
dölja tankarna,
och gudskelov för det......
Men
så kommer den
dagen
när allt slås
sönder, då man ligger där i sin
ångest och tusen
tankar irrande tankar och jag känner att ochså denna
gång allting blir annorlunda än man hade hoppats.
Men det
gäller att handla, man är gammal nog och vet hur det
var
förra gången. Nu måste far komma hit
från jobbet
i Stockholm och ta hand om barnen och hushållet.
Äldste pojken skickas iväg till
handelsmannen i
byn. Han som sköter bilskjutsarna. Han skall skicka
telegrammet
med brevbäraren, ty ingen telefon finns. Brevbäraren
är
den snabbaste förbindelsen med civilisationen just nu.
Men den snälle Walfrid vet
bättre och har
förstått av Peters berättelse att nu
är det
allvar. Han skickar iväg en av vår arrendator
Hjalmars
pojkar till närmaste telegrafstation med telegrammet.
”Vår arrendator” kallar vi honom i stolta
ögonblick, när vi tycker att det passar in i
situationen,
annars är han bara den gode Lindahl.
Hjalmar, säger min man sedan den natt då
två ensamma
druckigt många kaffegökar och Hjalmar allt oftare
bekräftat sina ord med ”för hondan, det
är klart
det, för hondan också.”
Fast sådant händer bara när karlar
är på tu
man hand, säger min man stolt. Han vill ju så
gärna
vara en av dem och inte ”Stockholmaren”. Ja tack
och lov
för vår snälle arrendator.
Försiktigt knackar det på
köksdörren, och när jag ropar
”stig in”,
så kommer han och stannar lite blygt på
tröskeln och
undrar hur det är med frun. Och han undrar inte
länge.
Inför hans ärliga, deltagande ögon kan jag
bara tala om
hur det är. Han blir alldeles förskräckt.
Nej, nu skall han hämta Ingrid,
sin fru, och jag
får inte ligga ensam, neej då. Och han
berättar om
hur det varit med hans gamla mor, som också varit
förskräckligt sjuk en gång, och om Anna
på Planen
och frun på Kärret. Men nu skulle han hem
och skaffa
hjälp.
Hans prat och vetenskapen om att det
finns fullt med
vänliga och rara människor här, gör
mig gladare
till
mods, ja, rentav lite övermodig, och jag vågar
tända en
cigarett. Gör jag det för att liksom trotsa
ödet,
försöka vara överlägsen mot detta
obekanta, som
dock närmar sig mer och mer, och som det inte lönar
sig att
streta emot? Inte ens med en virginiacigarett.
Det blir plötsligt så ensamt
innom mig, jag vill
ha någon i närheten och ropar på barnen.
Det blir
alldeles svart, och det stora obekanta kommer över mig. En
stund
senare hittar jag mig på golvet, och tankarna klarnar
så
småningom. Jag ser min älsta pojke stå vid
dörren, ögonen är skrämda, och han
vågar inte
komma närmare. Han förstår att det
hänt
något med hans mamma, och han är rädd.
Golvet
känns svalt. Jag mår bättre, och nu
hör jag
bilvidundret därute. Ingrid och Walfrid, den snälle
Hjalmar,
alla ser de så rörande oroliga ut. Bilen har gjorts
om
så att det är en bred soffa inne i den, och snart
ligger jag
där, bildörren slår igen. Vid
vägen står
mina rara pojkar, alldeles stilla med stora ögon. Och bilen
skramlar iväg.
Jag vet att folket i byn kommer att ta
hand om
pojkarna. Det finns ju så många snälla
mäniskor i
vår by.
Snart får jag också annat att tänka
på: bilen
vill inte längre!
Walfrid smäller upp motorhuven, hans huvud
med håret åt alla håll liksom
försvinner bland
alla rör och motorgrejer därinne.
Motorgrejer, som min
son uttrycker sig om alla de märkvärdiga saker jag
brukar
hitta i hans byxfickor, lådor och till och med i
sängen.
Omkring oss står skogen, det
är så
stilla, och
flugorna kryper långsamt på bilrutan. Rakt
framför mig
sitter en stor fluga, tre gånger så stor som en
vanlig
husfluga, tycker jag. Den ser ut som ritad i en insektsbok. Är
det
en spyfluga? Jag har aldrig sett en så stor fluga
förut.
Äntligen är felet
uppklarat, och vi
åker vidare. Hjalmars Ingrid berättar om en gammal
flicka,
som var ute för samma resa som frun. Men hon ville inte att
det
skulle bli kännt i byn. Hon bara satt och ropade till
chauffören: Kör fort, kör fort. Det
är klart att
alla i byn snart ändå visste , vad det var
för sjukdom
den gamla ungmön hade, men chauffören tyckte att det
var den
värsta åktur han hade varit med om.
Pang, där står vi
igen, åter
krånglar motorn.
Jag tänker på den gamla fröken,
och om hade haft en spetsig näsa och finklänning
på och
hur rädd hon måste ha varit. Stackars hon,
också hon
var bara en människa med alla dess fel och brister.
Nu åker vi igen, och vi är
snart framme. Redan
skymta husen
i den lilla staden då det åter smäller
till. Vi slirar
lite och stannar till. Nu var det punktering.
Det märks genast att
vi kommit till en stad. Folk samlas omkring oss, barn med cyklar,
bilintresserade karlar. En och annan tittar nyfiket genom
fönsterrutan, och plötsligt sticker ett huvud in
genom
dörren.
En smed, reflekterar jag kvickt. Under en sotig
skärmmössa lyser de blåaste ögon
emot mig. Det
är inte nyfikenhet, när han frågar:
Är det
BB-skjuts? Nej, det ligger omsorg och medlidande i hans röst.
De
blå ögonen ler och tröstar: - Snart
är det klart.
Han tittar in flera gånger. Gör det ont?
Jag är nästan generad
över hans
livliga deltagandeoch måste så småningom
dra till mig
handen, när han till avsked trycker den länge och
väl.
Adjö, och allt gott, och lycka till, lilla fröken.
Jag känner mig rörd och
generad, och
skrattande vänder jag mig till Walfrid, som svettig och
på
gränsen till nervöst sammanbrott satt sig vid ratten
igen.
-Var inte han lite på snusen? Men jag skäms
över min
fråga, redan när den är sagd, och Walfrid
svarar
nästan tvär: -Nej, visst inte, det skulle jag
väl ha
märkt.
Många tankar går genom mitt
huvud.
Fröken, sa han. Och jag ler för mig själv.
När jag var 18-19 år, kände jag
mig stolt
när någon kallade mig frun, man kände sig
genast
säkrare och mallig. Nu, när man för
många år
sedan nått denna höjd, som titeln
”fru” för
med sig, gläds man åt detta
”fröken”.
Känner sig genast yngre och beredd till alla möjliga
föl-hopp - om också bara i tankarna.
När jag tänker
på smedens blå
ögon och den vänliga klangen i hans röst,
mindes jag en
artikel i en tidning där en skribent klagade över
Svenskens
stelhet. Han eller hon, skribenten, måtte aldrig ha rest i
Småland, där det goda hjärtat lyser ur
människors
ögon och där en impulsiv hand trycker en obekants
händer
och ur hjärtats överflöd låter den
obekanta
känna, att hon har vänner särskilt i
svåra
stunder. De blåa ögonen glömmer jag aldrig.
Så möter jag
sjukhuskorridorens stränga och
kalla atmosfär.
Båren rullar vidare. Jag uppfattar en skymt av den
oundvikliga
sjukhuspalmen. Långt borta ifrån når mig
röster,
mitt huvud är kvar i narkosens dvala och
hårda
grepp.
Nu öppnas en dörr och vi rullar
förbi
flera sängar,
några armar lyfter mig, och tungt sjunker jag ner i en sval
säng. Det luktar och smakar eter.
Hur var det nu, till 30
räknade jag, och så började man susa
iväg i en
oändlig stor rymd, där det inte finns en
hållpunkt,
inget slut. En förnimmelse av vanmakt inför
evigheten. en
hemsk känsla. Men nu är allting över, nu
får man
vila och åter vila. Ögonen faller åter
ihop, man
sjunker på nytt ner i en slags dvala, där det inte
finns
några plikter, inget ansvar, bara lugnet.
Tre stora, höga fönster
uppfattar jag
så småningom, flikar av blå himmel mellan
grönt
bladverk, en fågels drill och eftermiddagssol.
Man pratar om ärtor. Bredvid min säng hörs
en ung
röst, som berättar om otur med grönsakerna.
Och
ärtor vill aldrig gå bra för henne...
En myndig stämma längre
bort talar om 30,
40 burkar på hyllan och att hon sår om
ärtorna tre
gånger på sommaren.
Nu måste jag
ändå se lite
närmare på min omgivning. Bara gummor, konstaterar
jag. Till
och med hon med den ungdomliga rösten bredvid mig
verkar
utarbetad, för tidigt gammal.
Skymningen smyger sig in i salen.
Ännu en
bår rullas in, den tomma sängen bredvid min
får sin
ägare, en äldre fru med vänligt ansikte.
Men nu blir det livligt. Frun i bortersta
sängen
vid fönstersidan undrar, om inte hon och nukomligen
känner
varandra. -Var är frun ifrån?
Från Bolmsö
socken, kommer svaret.
-Ja, då så, där har jag
många bekanta. Vad heter stället frun kommer
ifrån?
Jaså, tro det, nog har jag hört namnet.
Och nu är
samtalet i full gång. -Vad är det för
krämpor frun
har?
Jaså, blidtarm kanske, det är inte så
farligt.
Se, en annan- och jag tycker nästan att hon låter
lite stolt
nu.-en annan får ju ligga här i veckor, kanske
månader.
-Tro det? Och nu uttrycka de, de så vanliga orden
av både beklagande, skräck och
förvåning. Tro
det.
-Jo, jag skulle cykla och mjölka, och grinden som alltid
brukar stå öppen, var stängd. Jag
såg det
försent, åkte på en sten och slog omkull.
Och nu har
jag skadat ryggkotorna. Hon har en glad och bestämd
röst.
Anna Johansson heter hon, och säkert har hon en stor
gård
med mycket att stå i. Hon tycks vara en personlighet och man
känner på sig att hon är den tongivande
här i
salen. Man underordnar sig personligheten som efter en oskriven lag.
Doktorn kommer med assistenter och en
svans av
sköterskor. Det blir en andäktig tystnad i salen,
när
han undersöker och klämmer på nukomligens
mage.
Jag
tror, att över hela världen gör systrarna
och
patienterna läkaren till en sorts gud, den som
bestämmer
över liv och död. Ofta är man
förvånad
över att läkarna trots detta kan förbli
så
mänskliga som
de i allmänhet är.
Stackars gumma, nu rullas hon ut.
Natten går långsamt.
Den opererade
läggs tillbaka. Timmarna kryper fram.
Mitt i morgonbesturen hörs Anna
Johanssons klara
röst: -Hur är det med Charlotta i dag då?
Jag
vänder mig nyfiket åt sidan och betraktar Charlotta.
I sin
korta skjorta, med det trumpna gummansiktet med den ihopbitna munnen,
de vita blåådriga benen, är hon
rörande.
Långsamt går hon bort till Anna. -Ja det har ju
varit bra i
natt, sängen är mycket bättre än
den jag hade
förut. Nu sitter hon vid Annas sängkant och utbrister
häpet: -Jamen, Anna, så många
påsar och paket
Anna har fått! Och Anna skrattar, : -Ja ser du, dom kommer
med
så mycket paket till mig så jag tror de tycker synd
om
mig.
Ja, det är klart, och samtalet fortsätter.
Snart
är det inne på slakt. Det bakas paltbröd
och att
blodkorv inte
lönar sig, den bara kokar sönder. Men, ser du,
leverkorv
det är gott. -Tro det? Hur gör du den?
Å, det är
så enkelt, ta mycket fläsk bara och
potatismjöl som
binder, och så koka dem i saltvatten. De håller sig
i
månader. Den lilla frun bredvid mig blir alldeles
upprörd,
hon nästan skriker, för hon måste ha ett
ord med i
laget. - Jag konserverar leverkorven, det blir så fint.
Annars
så blir den sista biten ju så salter, så
salter,
när man äter den.
Man tar inte å mycket notis om
hennes
inlägg, men hon lägger sig lättad tillbaka
igen.
Jag ser
framför mig rader av paltbröd i taket, stora kar med
saltat
fläsk, hyllor med köttkonserver, korv och
ärtor. Och jag
känner min egen obetydlighet som husmor. Med några
hekto
uppskuret, dagliga små inköp och aldrig rader av
konserver i
skafferiet.
Två
flugor surra kring den stora, runda
lampan
i taket. Tankarna snurra. Det är tyst.
Plötsligt blir det liv i salen.
Dörren
öppnas och stängs, och in kommer den ena frun efetr
den
andre. En del rätt stadiga och nån med blommig
klänning
och rak stråhatt, där en solblekt konstgjord
blommbukett
tronar på brettet. Alla har de paket och blommor i famnen.
Den
första kullen styr med bestämda steg till Anna
Johansson.
Fattas bara annat, så måste det helt enkelt vara.
Åter går
dörren upp och en liten
brunbränd bonde kommer in. Den svarta kyrkkostymen är
på och vit skjorta. Han ser så helgdagsfin ut.
Sökande
tittar han sig omkring, tills han upptäcker sin Charlotte. Hon
sitter bred på sängkanten. Han drar försynt
fram en
stol och slår sig ned, och så packar han upp:
saftflaskan,
rulltårtan, jordgubbar och gammeldags fyllda rosor i flera
röda färger. Hon luktar på dem, nickar
uppmuntrande
till sin gubbe och båda har mycket att berätta
för
varandra.
Ett ståtligt par kommer in.
Båda
högresta, i svarta helgdagskläder.... jag
tänker
på begravning. Han har en lång rock på
sig och vit
fluga till den vita skjortan. Jag kan inte låta bli att titta
på honom. Med sitt vita hår till det bruna ansiktet
ser han
bra ut. Han sneglar lite åt mitt håll, men det
är den
lilla bastanta, runda bagerskan bredvid som han besöker.
Även jag får
besök. En yngre fru med
bakelsekartong i handen kommer fram och undrar så, om hon
inte
känner mig? För se, hon har legat här i
flera veckor
för en tid sen, och hon liksom känner alla
här. Jag
berättar att jag kom igår. Och jag ser hur hennes
goda
hjärta och förstånd utkämpar en
kort strid med
varandra. Jag är nästan rädd att
bakelseasken skall
hamna hos mig. Hon tycker så synd om mig, utan besök
och
utan blommor, jag ser det på henne. Men hon besinnar sig,
gudskelov, och med en vänlig blick går hon.
Besökstiden är slut,
och Annas röst
hörs åter i salen. -Var det Charlottas man? Men inte
såg han väl klen ut, som du sa. Neej då,
visst inte,
han var ju stilig.
Och Charlotta talar så rart om
honom. -Han
är så snäller, så
snäller. Och ibland
när han inte har värk så är han
så duktig.
Och tänk å mycket han har upplevt, han har varit i
Amerika
också.
Blindtarmsgumman bredvid ligger
så tyst.
Bolmsö socken ligger långt ifrån, och det
är mitt
i höskörden.
-Hur känns det nu då,
frågar Anna,
och prasslar med den sista påsen efter att nyfiket granskat
dess
innehåll. Och varför ger dom frun så
mycket sprutor?
-Jo, det är någonting
som är gjort av
mögel och det skall ta bort allt fult i buken. Det var en ful
blidtarm, sa de. Har man någonsin hört om att
blindtarmen
inte var ful, när det väl var opererad?
- Ja, vad dom hittar på
för konstiga
saker, det är då rent förunderligt.
Också den dagen går,
och på
kvällen får jag be biträdet om ett glas
vatten till
tandborstningen. Jag tycks vara den enda som har en sådan
begäran och ser mig därför undrande omkring.
Förklaringen är inte svår: Jag är
den enda som
inte har löständer!
Min make har hört min
bön om toalettgrejer,
och efter hans korta besök på morgonen skickades ett
litet
paket upp till mig, och jag anar dess innehåll. Men nu ler
jag:
det kommer som en liten extra hälsning så
här på
kvällen: bredvid tandborsten och tandkrämen ligger en
liten
parfymflaka, Mousson Lavendel, med sin milda doft av forna tiders
romantik och - ett läppstift. Jag skrattar tyst. Vad skulle de
säga här om jag plötskligt målade
läpparna?
Nej, inget övermod, jag känner att en större
makt
bestämmer, om allting skall bli som förr. Med en
liten glad
suck låter jag läppstiftet försvinna
tillsammans med
fåfängans anfäktelse ner i lådan.
Min egen lilla
hemlighet i denna krets av präktiga bodmoror.
Patienten som kom i eftermiddags verkar
så
orolig. hon sätter sig upp, och till slut ringer hon
beslutsamt
på klockan. Det är redan sent, och det lilla
nattbiträdet kommer fort. Så hör vi alla,
hur hon ber,
att de skall ringa hem och säga, att det måste
stängas
om kycklingarna.
Biträdet lugnar och svarar, att det tänka de
väl
på själva, men hon lovar att ringa. Leende
går hon ut.
Om hon verkligen gör det, så sent som det
är?
Huvudsaken är att en trött husmor har gjort sin sista
plikt
för dagen, och nu kan natten börja för
hennes del.
Men kycklingarna har gett anledning till
livliga
samtal. - För mig tog illern tjugofyra stycken i år,
säger blindtarmsfrun. -Tänk, tro det, var kommer
illern
egentligen ifrån? Han fanns inte förr. -Ja, vem vet?
Men
Charlotta är äldst och vet att iller
också
behövs. -För se, vi hade så
mycket vildkaniner.
Disponenten, tokig som han är, skulle ju ha så
mycket
kaniner. Och så tröttnade han, den lea
människan, han
släppte ut alla kaniner. Så en morgon hade de
ätit alla
våra fruktträd intill skalen. Och min gubbe som var
så
kärer i sina fruktträn, så kärer
så.
Så då köpte dom iller, och dom var bra,
men det finns
så mycket kaniner ändå. Inte är
det gott med
kaniner heller. Jo, på våren, när dom
fått
hö och lite enris,då är det gott. Men om
hösten,
uschannamej! -Har dottern din, Ellen och Simon, kaniner
än?
-Ånej då, säger Charlotta. -Ja
se Ellen, hon har
alltid varit så duktig, henne känna de alla.
-Jaa, hon
var ju fem år hos prästens, och nu kan de bara en
piga en
månad högst. Se, prästafrun, hon
är le'er hon, men
prästen bad Ellen, och då stannade hon. Men
prästafrun
inbillade sig så mycket , fast prästen tyckte ju
bara om
Ellen som piga.... Vem vet, stackars prästen, han har nog en
ragata till fru?
Men det sjungs fortfarande Ellens och Simons lov.
Hon
lär ju baka så goda kakor.
-Min pojke var inne
där en gång, och han menade, att sånt fint
kök
hade han då aldrig sett.
Jag tänker att Charlotta borde
bli
högfärdig över alla lovsonger, men
så
småningom förstår jag, varför man
berömmer
Ellen och Simon så mycket. Två barn har de, och
båda
sjuknade in i barnförlamning. Pojken haltar sig fram, flickan
är alldeles orörlig i underkroppen. Livets tradegi,
ingenstans
finns fullkomligheten.
Dock, nästa dag, när
jag bärs hem
på den smala skogsstigen, när ögonen
följer de
höga grantopparna, när solen blänker i den
lilla
näckrossjöns blanka spegel, och
söndagsfriden vilar
över ängar och mark. Då förnimmer
jag
fullkomligheten och vår egen obetydlighet, och
tårarna bara
rinner.
|