Återvänd till första sidan.

  


    På Ljungby lasarett.
    Elisabeth Elg 1945.

   Våra pojkar är sju och åtta år, och vi har därtill alltid önskat oss en tös. Tre gånger blev våra förhoppningar grusade efter några månader. Man gjorde undersökningar på sjukhuset, den ene läkaren menade överansträngning, den andre talade om hormonbrist, men alla sa de vänligt att nästa gång går allting bra.
    Och nu var det nästa gång.
Några månader har gått och man har skött sig med både piller och injektioner och täta läkarbesök. Och nu gick jag på mitt sommarställe och trivdes gott. Var gång jag ser ogräset frodas i trädgårdslandet, ser hur det borde hackas mellan ärtorna och rensas mellan jordgubbarna, suckar jag tungt, och så slås tanken bort: man skall ju bara slöa och vila sig.
   Var gång familjefadern hämtas vid den lilla, lilla tåghållplatsen, berättar ungarna att mamma bara äter och äter. Titta så tjock hon har blivit! Visserligen har jag ofta själv påpekat min tilltagande rulltighet, men innerst inne har jag väl den förhoppningen att barnen skall överbevisa mig om motsatsen, så som min chevalereski make gör. Men se, barnen är kritiska, än har de inte lärt sig att vara diplomatiska, att orden är till för att dölja tankarna, och gudskelov för det......

    Men så kommer den dagen när allt slås sönder, då man ligger där i sin ångest och tusen tankar irrande tankar och jag känner att ochså denna gång allting blir annorlunda än man hade hoppats. Men det gäller att handla, man är gammal nog och vet hur det var förra gången. Nu måste far komma hit från jobbet i Stockholm och ta hand om barnen och hushållet.
    Äldste pojken skickas iväg till handelsmannen i byn. Han som sköter bilskjutsarna. Han skall skicka telegrammet med brevbäraren, ty ingen telefon finns. Brevbäraren är den snabbaste förbindelsen med civilisationen just nu.
     Men den snälle Walfrid vet bättre och har förstått av Peters berättelse att nu är det allvar. Han skickar iväg en av vår arrendator Hjalmars pojkar till närmaste telegrafstation med telegrammet. ”Vår arrendator” kallar vi honom i stolta ögonblick, när vi tycker att det passar in i situationen, annars är han bara den gode Lindahl.
Hjalmar, säger min man sedan den natt då två ensamma druckigt många kaffegökar och Hjalmar allt oftare bekräftat sina ord med ”för hondan, det är klart det, för hondan också.” 
Fast sådant händer bara när karlar är på tu man hand, säger min man stolt. Han vill ju så gärna vara en av dem och inte ”Stockholmaren”. Ja tack och lov för vår snälle arrendator.
    Försiktigt knackar det på köksdörren, och när jag ropar ”stig in”, så kommer han och stannar lite blygt på tröskeln och undrar hur det är med frun. Och han undrar inte länge. Inför hans ärliga, deltagande ögon kan jag bara tala om hur det är. Han blir alldeles förskräckt.
   Nej, nu skall han hämta Ingrid, sin fru, och jag får inte ligga ensam, neej då. Och han berättar om hur det varit med hans gamla mor, som också varit förskräckligt sjuk en gång, och om Anna på Planen och  frun på Kärret. Men nu skulle han hem och skaffa hjälp.
   Hans prat och vetenskapen om att det finns fullt med vänliga och rara människor här, gör mig gladare till mods, ja, rentav lite övermodig, och jag vågar tända en cigarett. Gör jag det för att liksom trotsa ödet, försöka vara överlägsen mot detta obekanta, som dock närmar sig mer och mer, och som det inte lönar sig att streta emot? Inte ens med en virginiacigarett.
  Det blir plötsligt så ensamt innom mig, jag vill ha någon i närheten och ropar på barnen. Det blir alldeles svart, och det stora obekanta kommer över mig. En stund senare hittar jag mig på golvet, och tankarna klarnar så småningom. Jag ser min älsta pojke stå vid dörren, ögonen är skrämda, och han vågar inte komma närmare. Han förstår att det hänt något med hans mamma, och han är rädd. Golvet känns svalt. Jag mår bättre, och nu hör jag bilvidundret därute. Ingrid och Walfrid, den snälle Hjalmar, alla ser de så rörande oroliga ut. Bilen har gjorts om så att det är en bred soffa inne i den, och snart ligger jag där, bildörren slår igen. Vid vägen står mina rara pojkar, alldeles stilla med stora ögon. Och bilen skramlar iväg.
   Jag vet att folket i byn kommer att ta hand om pojkarna. Det finns ju så många snälla mäniskor i vår by.
Snart får jag också annat att tänka på: bilen vill inte längre!
Walfrid smäller upp motorhuven, hans huvud med håret åt alla håll liksom försvinner bland alla rör och motorgrejer därinne.  
Motorgrejer, som min son uttrycker sig om alla de märkvärdiga saker jag brukar hitta i hans byxfickor, lådor och till och med i sängen.
    Omkring oss står skogen, det är så stilla, och flugorna kryper långsamt på bilrutan. Rakt framför mig sitter en stor fluga, tre gånger så stor som en vanlig husfluga, tycker jag. Den ser ut som ritad i en insektsbok. Är det en spyfluga? Jag har aldrig sett en så stor fluga förut.
   Äntligen är felet uppklarat, och vi åker vidare. Hjalmars Ingrid berättar om en gammal flicka, som var ute för samma resa som frun. Men hon ville inte att det skulle bli kännt i byn. Hon bara satt och ropade till chauffören: Kör fort, kör fort. Det är klart att alla i byn snart ändå visste , vad det var för sjukdom den gamla ungmön hade, men chauffören tyckte att det var den värsta åktur han hade varit med om.
   Pang, där står vi igen, åter krånglar motorn. 
Jag tänker på den gamla fröken, och om hade haft en spetsig näsa och finklänning på och hur rädd hon måste ha varit. Stackars hon, också hon var bara en människa med alla dess fel och brister.
    Nu åker vi igen, och vi är snart framme. Redan skymta husen i den lilla staden då det åter smäller till. Vi slirar lite och stannar till. Nu var det punktering. 
   Det märks genast att vi kommit till en stad. Folk samlas omkring oss, barn med cyklar, bilintresserade karlar. En och annan tittar nyfiket genom fönsterrutan, och plötsligt sticker ett huvud in genom dörren. 
En smed, reflekterar jag kvickt. Under en sotig skärmmössa lyser de blåaste ögon emot mig. Det är inte nyfikenhet, när han frågar: Är det BB-skjuts? Nej, det ligger omsorg och medlidande i hans röst. De blå ögonen ler och tröstar: - Snart är det klart. Han tittar in flera gånger. Gör det ont? 
   Jag är nästan generad över hans livliga deltagandeoch måste så småningom dra till mig handen, när han till avsked trycker den länge och väl. Adjö, och allt gott, och lycka till, lilla fröken.
   Jag känner mig rörd och generad, och skrattande vänder jag mig till Walfrid, som svettig och på gränsen till nervöst sammanbrott satt sig vid ratten igen. -Var inte han lite på snusen? Men jag skäms över min fråga, redan när den är sagd, och Walfrid svarar nästan tvär: -Nej, visst inte, det skulle jag väl ha märkt.
    Många tankar går genom mitt huvud. Fröken, sa han. Och jag ler för mig själv.  När jag var 18-19 år, kände jag mig stolt när någon kallade mig frun, man kände sig genast säkrare och mallig. Nu, när man för många år sedan nått denna höjd, som titeln ”fru” för med sig, gläds man åt detta ”fröken”. Känner sig genast yngre och beredd till alla möjliga föl-hopp - om också bara i tankarna.
   När jag tänker på smedens blå ögon och den vänliga klangen i hans röst, mindes jag en artikel i en tidning där en skribent klagade över Svenskens stelhet. Han eller hon, skribenten, måtte aldrig ha rest i Småland, där det goda hjärtat lyser ur människors ögon och där en impulsiv hand trycker en obekants händer och ur hjärtats överflöd låter den obekanta känna, att hon har vänner särskilt i svåra stunder. De blåa ögonen glömmer jag aldrig.

    Så möter jag sjukhuskorridorens stränga och kalla atmosfär.
Båren rullar vidare. Jag uppfattar en skymt av den oundvikliga sjukhuspalmen. Långt borta ifrån når mig röster, mitt huvud  är kvar i narkosens dvala och hårda grepp. 
    Nu öppnas en dörr och vi rullar förbi flera sängar, några armar lyfter mig, och tungt sjunker jag ner i en sval säng. Det luktar och smakar eter. 
Hur var det nu, till 30 räknade jag, och så började man susa iväg i en oändlig stor rymd, där det inte finns en hållpunkt, inget slut. En förnimmelse av vanmakt inför evigheten. en hemsk känsla. Men nu är allting över, nu får man vila och åter vila. Ögonen faller åter ihop, man sjunker på nytt ner i en slags dvala, där det inte finns några plikter, inget ansvar, bara lugnet.
   Tre stora, höga fönster uppfattar jag så småningom, flikar av blå himmel mellan grönt bladverk, en fågels drill och eftermiddagssol. 
Man pratar om ärtor. Bredvid min säng hörs en ung röst, som berättar om otur med grönsakerna. Och ärtor vill aldrig gå bra för henne...
   En myndig stämma längre bort talar om 30, 40 burkar på hyllan och att hon sår om ärtorna tre gånger på sommaren.
   Nu måste jag ändå se lite närmare på min omgivning. Bara gummor, konstaterar jag. Till och med hon med den  ungdomliga rösten bredvid mig verkar utarbetad, för tidigt gammal.
   Skymningen smyger sig in i salen. Ännu en bår rullas in, den tomma sängen bredvid min får sin ägare, en äldre fru med vänligt ansikte.
   Men nu blir det livligt. Frun i bortersta sängen vid fönstersidan undrar, om inte hon och nukomligen känner varandra. -Var  är frun ifrån? 
    Från Bolmsö socken, kommer svaret.
-Ja, då så, där har jag många bekanta. Vad heter stället frun kommer ifrån? Jaså, tro det, nog har jag hört namnet.
Och nu är samtalet i full gång. -Vad är det för krämpor frun har? 
Jaså, blidtarm kanske, det är inte så farligt. Se, en annan- och jag tycker nästan att hon låter lite stolt nu.-en annan får ju ligga här i veckor, kanske månader. 
-Tro det? Och nu uttrycka de, de så vanliga orden av både beklagande, skräck och förvåning. Tro det. 
-Jo, jag skulle cykla och mjölka, och grinden som alltid brukar stå öppen, var stängd. Jag såg det försent, åkte på en sten och slog omkull. Och nu har jag skadat ryggkotorna. Hon har en glad och bestämd röst. Anna Johansson heter hon, och säkert har hon en stor gård med mycket att stå i. Hon tycks vara en personlighet och man känner på sig att hon är den tongivande här i salen. Man underordnar sig personligheten som efter en oskriven lag.
   Doktorn kommer med assistenter och en svans av sköterskor. Det blir en andäktig tystnad i salen, när han undersöker och klämmer på nukomligens mage. 
Jag tror, att över hela världen gör systrarna och patienterna läkaren till en sorts gud, den som bestämmer över liv och död. Ofta är man förvånad över att läkarna trots detta kan förbli så mänskliga som de i allmänhet är. 
Stackars gumma, nu rullas hon ut.
   Natten går långsamt. Den opererade läggs tillbaka. Timmarna kryper fram. 
   Mitt i morgonbesturen hörs Anna Johanssons klara röst: -Hur är det med Charlotta i dag då?  Jag vänder mig nyfiket åt sidan och betraktar Charlotta. I sin korta skjorta, med det trumpna gummansiktet med den ihopbitna munnen, de vita blåådriga benen, är hon rörande. Långsamt går hon bort till Anna. -Ja det har ju varit bra i natt, sängen är mycket bättre än den jag hade förut. Nu sitter hon vid Annas sängkant och utbrister häpet: -Jamen, Anna, så många påsar och paket Anna har fått! Och Anna skrattar, : -Ja ser du, dom kommer med så mycket paket till mig så jag tror de tycker synd om mig. 
 Ja, det är klart, och samtalet fortsätter. Snart är det inne på slakt. Det bakas paltbröd och att blodkorv inte lönar sig, den bara kokar sönder. Men, ser du, leverkorv det är gott. -Tro det? Hur gör du den? 
Å, det är så enkelt, ta mycket fläsk bara och potatismjöl som binder, och så koka dem i saltvatten. De håller sig i månader. Den lilla frun bredvid mig blir alldeles upprörd, hon nästan skriker, för hon måste ha ett ord med i laget. - Jag konserverar leverkorven, det blir så fint. Annars så blir den sista biten ju så salter, så salter, när man äter den.
   Man tar inte å mycket notis om hennes inlägg, men hon lägger sig lättad tillbaka igen.
Jag ser framför mig rader av paltbröd i taket, stora kar med saltat fläsk, hyllor med köttkonserver, korv och ärtor. Och jag känner min egen obetydlighet som husmor. Med några hekto uppskuret, dagliga små inköp och aldrig rader av konserver i skafferiet.

   Två flugor surra kring den stora, runda lampan i taket. Tankarna snurra. Det är tyst.
  Plötsligt blir det liv i salen. Dörren öppnas och stängs, och in kommer den ena frun efetr den andre. En del rätt stadiga och nån med blommig klänning och rak stråhatt, där en solblekt konstgjord blommbukett tronar på brettet. Alla har de paket och blommor i famnen. Den första kullen styr med bestämda steg till Anna Johansson. Fattas bara annat, så måste det helt enkelt vara.
   Åter går dörren upp och en liten brunbränd bonde kommer in. Den svarta kyrkkostymen är på och vit skjorta. Han ser så helgdagsfin ut. Sökande tittar han sig omkring, tills han upptäcker sin Charlotte. Hon sitter bred på sängkanten. Han drar försynt fram en stol och slår sig ned, och så packar han upp: saftflaskan, rulltårtan, jordgubbar och gammeldags fyllda rosor i flera röda färger. Hon luktar på dem, nickar uppmuntrande till sin gubbe och båda har mycket att berätta för varandra.
   Ett ståtligt par kommer in. Båda högresta, i svarta helgdagskläder.... jag tänker på begravning. Han har en lång rock på sig och vit fluga till den vita skjortan. Jag kan inte låta bli att titta på honom. Med sitt vita hår till det bruna ansiktet ser han bra ut. Han sneglar lite åt mitt håll, men det är den lilla bastanta, runda bagerskan bredvid som han besöker.
   Även jag får besök. En yngre fru med bakelsekartong i handen kommer fram och undrar så, om hon inte känner mig? För se, hon har legat här i flera veckor för en tid sen, och hon liksom känner alla här. Jag berättar att jag kom igår. Och jag ser hur hennes goda hjärta och förstånd utkämpar en kort strid med varandra. Jag är nästan rädd att bakelseasken skall hamna hos mig. Hon tycker så synd om mig, utan besök och utan blommor, jag ser det på henne. Men hon besinnar sig, gudskelov, och med en vänlig blick går hon.
   Besökstiden är slut, och Annas röst hörs åter i salen. -Var det Charlottas man? Men inte såg han väl klen ut, som du sa. Neej då, visst inte, han var ju stilig.
   Och Charlotta talar så rart om honom. -Han är så snäller, så snäller. Och ibland när han inte har värk så är han så duktig. Och tänk å mycket han har upplevt, han har varit i Amerika också.
   Blindtarmsgumman bredvid ligger så tyst. Bolmsö socken ligger långt ifrån, och det är mitt i höskörden.
   -Hur känns det nu då, frågar Anna, och prasslar med den sista påsen efter att nyfiket granskat dess innehåll. Och varför ger dom frun så mycket sprutor?
   -Jo, det är någonting som är gjort av mögel och det skall ta bort allt fult i buken. Det var en ful blidtarm, sa de. Har man någonsin hört om att blindtarmen inte var ful, när det väl var opererad?
   - Ja, vad dom hittar på för konstiga saker, det är då rent förunderligt.
   Också den dagen går, och på kvällen får jag be biträdet om ett glas vatten till tandborstningen. Jag tycks vara den enda som har en sådan begäran och ser mig därför undrande omkring. Förklaringen är inte svår: Jag är den enda som inte har löständer!
   Min make har hört min bön om toalettgrejer, och efter hans korta besök på morgonen skickades ett litet paket upp till mig, och jag anar dess innehåll. Men nu ler jag: det kommer som en liten extra hälsning så här på kvällen: bredvid tandborsten och tandkrämen ligger en liten parfymflaka, Mousson Lavendel, med sin milda doft av forna tiders romantik och - ett läppstift. Jag skrattar tyst. Vad skulle de säga här om jag plötskligt målade läpparna? Nej, inget övermod, jag känner att en större makt bestämmer, om allting skall bli som förr. Med en liten glad suck låter jag läppstiftet försvinna tillsammans med fåfängans anfäktelse ner i lådan. Min egen lilla hemlighet i denna krets av präktiga bodmoror.
   Patienten som kom i eftermiddags verkar så orolig. hon sätter sig upp, och till slut ringer hon beslutsamt på klockan. Det är redan sent, och det lilla nattbiträdet kommer fort. Så hör vi alla, hur hon ber, att de skall ringa hem och säga, att det måste stängas om kycklingarna. 
Biträdet lugnar och svarar, att det tänka de väl på själva, men hon lovar att ringa. Leende går hon ut. Om hon verkligen gör det, så sent som det är? Huvudsaken är att en trött husmor har gjort sin sista plikt för dagen, och nu kan natten börja för hennes del.
   Men kycklingarna har gett anledning till livliga samtal. - För mig tog illern tjugofyra stycken i år, säger blindtarmsfrun. -Tänk, tro det, var kommer illern egentligen ifrån? Han fanns inte förr. -Ja, vem vet? Men Charlotta är äldst och  vet att iller också behövs.  -För se, vi hade så mycket vildkaniner. Disponenten, tokig som han är, skulle ju ha så mycket kaniner. Och så tröttnade han, den lea människan, han släppte ut alla kaniner. Så en morgon hade de ätit alla våra fruktträd intill skalen. Och min gubbe som var så kärer i sina fruktträn, så kärer så. Så då köpte dom iller, och dom var bra, men det finns så mycket kaniner ändå. Inte är det gott med kaniner heller. Jo, på våren, när dom fått hö och lite enris,då är det gott. Men om hösten, uschannamej!  -Har dottern din, Ellen och Simon, kaniner än?  -Ånej då, säger Charlotta. -Ja se Ellen, hon har alltid varit så duktig, henne känna de alla.  -Jaa, hon var ju fem år hos prästens, och nu kan de bara en piga en månad högst. Se, prästafrun, hon är le'er hon, men prästen bad Ellen, och då stannade hon. Men prästafrun inbillade sig så mycket , fast prästen tyckte ju bara om Ellen som piga.... Vem vet, stackars prästen, han har nog en ragata till fru?
    Men det sjungs fortfarande Ellens och Simons lov. Hon lär ju baka så goda kakor.  
-Min pojke var inne där en gång, och han menade, att sånt fint kök hade han då aldrig sett.
   Jag tänker att Charlotta borde bli högfärdig över alla lovsonger, men så småningom förstår jag, varför man berömmer Ellen och Simon så mycket. Två barn har de, och båda sjuknade in i barnförlamning. Pojken haltar sig fram, flickan är alldeles orörlig i underkroppen. Livets tradegi, ingenstans finns fullkomligheten.
   Dock, nästa dag, när jag bärs hem på den smala skogsstigen, när ögonen följer de höga grantopparna, när solen blänker i den lilla näckrossjöns blanka spegel, och söndagsfriden vilar över ängar och mark. Då förnimmer jag fullkomligheten och vår egen obetydlighet, och tårarna bara rinner.   

Återvänd till första sidan. © 2010 Peter Elg. Med ensamrätt.