Återvänd till första sidan.

  

.
Jag har hört en duva gråta.

   Jag lyssnar förgäves. Duvans kutter hörs inte i kväll. Denna ramsa som jag hört sedan början av maj. Koo-kooo-koo. Ett kutter står det i fågelboken. Jag tycker att det mer låter som att duvan berättar något. Ibland låter det nästan som om han försöker övertyga oss som lyssnar att det visst ligger till på det här sättet.
   När jag var liten tyckte jag att ljudet lät kusligt. Är det troll i skogen som hoar?
-Det är en ringduva, fick jag höra. Att en sådan vacker fågel hade att så dystert hoande, hade jag svårt att förstå.
   I alla år bodde det ett duvpar uppe på backen med gammelskog norr om torpet. Alltid på samma plats med utsikt över Gölamossen. I nära 60 år har jag hört kuttret, koo-kooo-koo, koo-koo , tre ggr, och så ett kock på slutet. Som om duvan kom av sig mitt i kuttret. När så skogen höggs ner för några år sedan så flyttade duvparet till myren strax ovanför bäcken vid gamla kyrkvägen. Här har jag hört kuttret varje kväll när jag går min kvällspromenad. Oftast när det är helt vindstilla på kvällen hörs duvan långt. När man kommer nära boet tystnar kuttret och inte förrän man avlägsnat sig en bit hör man dom igen. Dom är ju skygga, ringduvorna här i skogen, till skillnad mot i staden där dom nästan är tama.
   Häromåret brukade en ringduva tidigt på morgonen hålla till på fönsterblecket utanför mitt sovrum i Limhamn. Kuttret väckte mig abrupt varje morgon. Jag hade inte hjärta att köra iväg den. Ibland halkade hon på fönsterblecket och med  ett våldsamt krafsande försökte hon att hålla sig kvar. Det lät faktiskt rätt komiskt när duv-väckarklockan mitt i kuttret med ett förskräckt flaxande räddade sig från att ramla ner. Det där starka flaxande ljudet åstadkommer hon genom att slå ihop vingarna över sin kropp. När man går i tankarna och filosoferar kan ett sådant där plötsligt flaxande få hjärtat upp i halsgropen. Fast en tjäders uppflyg är förstås mycket häftigare.
   Duvparet håller ihop hela livet, har jag läst. När dom fått sina kullar brukar dom dock sälla sig till andra duvor och umgås och har trevligt tills dom flyttar söderut i september. På våren kommer dom april- maj. Det är väl då man börjar höra dom. Först i mitten av maj sätter göken igång med  sitt hoande, men så hörs det desto längre.
   Nå, i går hörde jag duvan som vanligt när jag gick upp mot gamla kyrkvägen. Men… det lät inte som det brukar. När jag kom närmare hörde jag något egendomligt. Innan den brukliga ramsan så kom ett långt, lågt ljud. Som en gammal man som försöker låta bli att gråta.  Varje gång innan kuttret så kom det dova ljudet.
   När jag kom upp till myren så flög duvan en liten bit bort, men fortsatte det egendomliga ljudet. När jag kom fram till platsen som han nyss lämnat, såg jag bonästet i en risig liten gran vid myrkanten. Och nedanför granen i mossan, omgivna av blommande skvattram,  låg resterna av en familjelycka. Små duniga bollar av fjädrar, äggskal och långa grå och vita fjädrar. De långa stjärtfjädrarna från duvhönan låg spridda tillsammans med ungarnas dunfjäderbollar mellan myrens tuvor som om hon förgäves försökt skydda sina små.
Nu förstod jag. Det konstiga ljudet från hanen var hans gråt.

Älgen

 



Återvänd till första sidan. © 2010 Peter Elg. Med ensamrätt.