|
Kräftfiske.
Elisabeth Elg
1945.
Det är augusti och fars
sista semestervecka har kommit. Augusti, det betyder kräftor, och
en dag frågar vi Wahlfrid i handelsboden, var man kan köpa
de bästa kräftorna.
-Ja, Walfrid väger lite, och så menar han: -Följ med
på onsdagkväll, så tar vi bilen och fångar
kräftorna själva.
Det var ett förslag som min make bara inte kan
säga nej till. Men ju närmare vi kommer onsdagen, desto mer
hemlighetsfullt blir det.
-Var skall ni fiska? Har ni lov? Man får inte ta
kräftor i andras fiskevatten. Och ni får inte ta med
ficklampa, tänk om landsfiskalen kommer på er!
Allt vad polis och landsfiskal och hela den ordningssäkrande
makten heter, inger mig lika stor respekt som barnen. Min man
slår bort alla farhågor med ett skratt.
-Det är ju Walfrid som skall köra, jag bara följer med.
På onsdagkvällen går han med höga
stövlar och tjock pullover. Nätterna är redan
kyliga.
Så småningom sänker sig natten över vår
lilla stuga. Klockan ett vaknar jag. Nån öppnar dörren
med buller och bång, rrritsch, det var en tändsticka som
tändes, och nu närmar sig bullrande steg.
Lite yrvaket drar drar jag undan den rutiga sänggardinen.
Framför mig står min man, glad och pigg, med stearinljuset i
ena handen och en sprattlande kräfta i den andra. Kräftan
gör allt för att komma loss.
-Hur var det!?
Kräftan kommer oroväckande nära... min man sjunker
ner i sängens bolster och berättar.
-Jaa, först var vi i Walfrids stora kök,
Karlsson och Hjalmar och Walfrid förståss. Vi drack
några kaffegökar, rätt många tror jag, och
så berättade vi historier.
-Historier?
-Ja, du vet Holmkvistens pojkar, du känner väl
dem?
-Holmkvist nej, bara gubben, men vad är det med hans pojkar?
-Jo en kväll mitt i veckan kom båda klädda i
helgdagskostym, rakade och med pomada i håret. Och så
möter gubben dem.- Vart skall ni ta vägen så fina,
undrar han. -Det skall väl aldrig bli frieri i kväll? Det
duger ni inte till, nej, inte ni pojkar.
Men inte bara gubben, utan hela byn fick snart erfara, att Holmkvist
pojkar kunde sin sak. Båda gifter sig så småningom,
och precis nio månader efter friarkvällen föddes i
varsin stuga två små nya Holmkvistar.
-Äsch, såna historier.
-Jamen det är sant. Är den inte rolig? Och när sedan
Walfrid gick ut för att se efter bilen, den krånglar ju
nästan alltid, då passade Hjalmar på att
berätta om två av Walfrids fyra bröder, den mellersta
och den yngste. Ingen av dem vill ju gifta sig, och bara Walfrid har
då och då en fästmö, berättas det i byn.
Men de två yngsta gick alltså en kväll till
dansbanan och fick sällskap av två flickor. När dansen
var slut , följde man flickorna hem. Man skojade lite och pratade,
men så tyckte systrarna, att de var trötta , och att man
väl kunde gå och lägga sig. Men då blev de
bägge ungkarlarna rädda, och den yngste menade till den
äldre: Du Artur, det är nog bäst att vi går hem
nu, vi måste nog se efter korna.
Åh, vad man skrattade i byn åt den historien.
-Men hur känner alla till den?
-Det var nog flickorna själva som berättade den.
-Men när fångade ni egentligen kräftor?
-Jodå, så småningom for vi iväg till nästa
by, och där hämtade vi en karl, väldigt trevlig
förresten, och han var ägare till fiskevattnet.
Jag drar en lättnadens suck. Landsfiskalen och hotande polis
försvinner som gubben i lådan.
-Och sen tog vi kräftor, förstår du. Jag fick
nästan en baddare, lika stor stor som en hummer, men han kom
undan, så klart.
-Då fick du inga kräftor då?
-Kom å se själv!
Ivrigt kilar han ut. Men klockan är två, och
sängen är varm,så jag stannar nog helst där jag
är. Min man kommer tillbaka och håller triumferande en hink
under min näsa, en hink full av krälande, skrapande
smålandskräftor.
-Lägg dit den du har i handen ochså, ber jag.
Och nu när detta andra hot också försvinner, kan jag
helt hänge mig åt beundran.
-Vilka massor. Men dom andra, fick inte dom några?
-Jo, dom ville inte ha, tycker inte om kräfter, så jag fick
allihopa. De åkte bara med för skojs skull.
-Ja, det kan bara hända i Piggaboda, det är ett
som är säkert. Och i morgon skall det bli fest, och jag har
bjudit Walfrid!
Det är första gången vi äter egenhändigt
fångade kräftor!
Stearinljuset försvinner, glada steg avlägsnar
sig med en hel hink härliga kräfter.
......................
|