Mjölkdags.
Elisabeth Elg 1945.
- Nu går jag och
hämtar mjölken, skall ni med?
Det är klart att pojkarna vill gå med.
-Måste jag tvätta ansiktet? Hur ser jag ut i
håret? Det är två
ständigt återkommande frågor sedan den kvällen,
då Stina och Inger från
Kärret visade sig på gården, där vi varje
kväll hämtar vår mjölk.
Inger, hon ler så rart, kunde Peter säga, och funderar hur
det blir
till vintern. Då skulle han ha samma skolväg som Inger,
åtminstone en
bit. Men en kväll kom
båda pojkarna hem, och Peter berättade
att Inger bara lekte och nojsade med Stephan. Stephan ser glad ut och
påstår med säker röst att nu hade han snart
pussat alla flickorna i
byn.
Vi skrattar, ty alla flickor är nog bara Stina och Inger. Hur
kommer
det att gå, när båda pojkarna är stora? Peter
är nog den snyggaste, men
Stephan med sin charm har allt sedan babyåren intagit alla
kvinnors
hjärtan.
Vägen till gården,Nyestu, går alltid
fort. En och annan kantarell
hittar vi och vid smultronstället måste vi stanna en stund.
Och så får
mamma berätta hur det var när hon var liten. Och de mest
banala
händelser tycks vara av stort intresse för barnen.
I ladugården är det varmt. Kalven slickar min
hand med sin sträva
tunga, grisen grymtar, Hon tycks vara en koleriker och verkar alltid
arg. Mirjam, katten, sitter förväntansfullt bredvid Ingrid
som mjölkar.
Mirjam jamar så bevekande som helst, ty kovarm mjölk är
kattens
förtjusning.
Ingrid har bundit fast kons svans vid bakbenen så
att hon slipper
ha svansen slängande runt sina öron. Jag erinrar mig en god
vän som
ibland brukade berätta om sina läroår i en
järnhandel. Var gång det var
realisation, hämtade man bl.a. några märkvärdiga
apparater ifrån
lagret. Det var kosvanshållarna. Och lika säkert fick de
bäras
tillbaka, när realisationen var över. Vi har skrattat mycket
åt dessa
kosvanshållare, och när jag ser snöret kring kons
svans, tänker jag på
orden: Varför göra det enkelt när man kan göra det
komplicerat? Min
son Peter tycks t.ex ha denna inställning, när han
spänner trådar tvärs
över rummet, bygger upp konstrika apparater av diverse hjul, spik
och
allahanda grejor för att få en krok i bortersta hörnet
av rummet att
röra sig, när han drar i ett snöre på andra sidan
rummet.
Nu kommer Simon in i ladugården. Han sätter
sig på en
upp-och-nedvänd låda, skjuter hatten över ögonen,
nästan ner till
näsan, kliar sig betänksamt i håret och säger:
-Jag tror visst at Rut
tänker bjuda på kaffe. Han verkar lättad, det var
väldigt svårt att få
fram inbjudan, och jag vet inte heller hur jag skall reagera. Febrilt
kliar jag kalvens panna, där de små hornen ännu
känns så mjuka. -Jaså,
skall hon det. Och så är det tyst igen. -Ja tack, då
går vi väl in då,
bryter jag så småningom tystnaden.
Långsamt sneddar vi över gårdsplanen till köket.
Rut är sysselsatt med att plocka fram den fina
servisen.
-Varsågoda och stig in i salen. Hon visar oss
vägen till finrummet.
Och jag är verkligen överraskad. En stor sal med bjälkar
i taket, vitt
skurgolv och en stor vitkalkad öppen spis. Ett så grannt
rum. Vi sätter
oss ned på skinnsoffan och ser oss omkring. Vi har gott om tid,
ty Rut
skramlar med spisringarna. Där borta står Simons
eleganta, polerade
skrivbord, som han köpte för penninggåvan på
40-årsdagen. En
matsalsmöbel och så en grann pappersbonad med ett
slottsliknande hus
och en svandamm. De gammeldags prydnansföremålen och en
stämning av den
gamla tiden får mig att tänka på hur man förr
klädde sig i
sockendräkten när man skulle klä sig fint. Vilken pondus
skänkte inte
helgdagsdräkten. Den spinkigaste jänta fick värdighet
med sina stärkta
kjolar, de granna smyckena som gick i arv, halsduken och allt som
hörde
till. Varför går vi ifrån alla traditioner, allt som
är vackert och
typiskt för just oss?
Rut kommer in och sätter fram tre stolar. Det
är dukat för tre. och
jag funderar intensivt, hur hon väl hade tänkt sig
detta.
Jo, pojkarna och jag skall sätta oss där. Och jag känner
mig lite som
på en scen med åskådare. Ty Simon har satt sig i
gungstolen, hans far
Valfrid hittar en stol vid väggen och Rut står avvaktande
och passar
upp oss. Jag tycker nog att det hade varit roligare om vi alla satt vid
samma bord. Men nu är det vi som är gäster, och då
är det det här som
är brukligt. Kanske gör de skillnad på stadsfolk och
bönder?
Ungarna äter den ena kakan efter den andra. Och
visst är de hemskt
goda trots att jag har svårt med att äta med
åskådare. På vägen hem
undrar barnen varför mamma aldrig bakar så goda bullar och
kakor. Och
jag försöker att få dem att förstå att
livsmedelskupongerna, som
fortfarande finns kvar efter kriget, påverkar kakbaket. Men jag
förstår att barnen har sina egna tankar.
-Hon skyller på kort, bara för att hon inte kan baka
så bra som folk på landet. Det läser jag tydligt i
deras ansikten.
På natten drömmer jag hur jag dansar med Simon
på hans vitskurade golv i den stora salen.
Och jag har en sockedräkt på mig med flera kjolar.
Och det är varmt, så varmt.
..........................
|