Återvänd till första sidan.

Smågubbar på torpet.
Torsten Elg 1985
Denna min berättelse är inte från min barndom, den är bara från tiden för så där en 40 år sedan. Peter och Stephan, mina söner, var pojkar på den tiden men jag var ”stor”. Vi bodde då på torpet Västra Nydala vid Piggaboda i Småland. Det är en röd liten stuga inne i skogen med ängar runt omkring och med ägorna gränsande till en liten skogssjö. Där finns varken elektricitet eller värmeledning utan det är mycket primitivt men väldigt trivsamt.
Jag skulle vilja säga, att där är helt enkelt sagolikt med både natur och stuga och det liv man levde där. Och sagolik kan man kanske också kalla den upplevelse som jag hade där en lucianatt.
Vi brukade sitta därinne i stugan de mörka höstkvällarna. Enda belysningen vi hade var en svag fotogenlampa, som kastade mera skuggor än ljus i rummet. Borta i hörnan var det svart, men det var oändligt gemytligt.
Eftersom kvällarna var så mörka så var dom också långa, men man försökte läsa lite i det svaga skenet från fotogenlampan, och ofta läste jag högt för pojkarna, bl.a. ur ”Greven av Monte Christo” som de älskade.  Elisabeth satt och sydde eller bara hörde på högläsningen.
Rätt var det var när vi satt där, började vi lyssna. I vanliga fall brukade där vara så tyst, så att man riktigt kunde höra tystnaden. Inte ett knyst vare sig inifrån eller utifrån, möjligen kunde man någon gång höra en uggla hoa från ladugårdstaket, men inga bilars oljud och inga människor, bara en intensiv nattlig tystnad.
Men vi lystrade plötsligt. Jag såg på Elisabeth att hon lyssnade lika spänt som jag, och pojkarna tittade sig undrande omkring.
Vad var det vi hörde? Det var som röster, ett mumlande, olika stämmor, samtal - men vi kunde inte urskilja orden, och på något sätt lät det inte främmande, inte skrämmande men underligt. Rösterna tycktes komma från golvet, från någonting under stugan.
Men det kunde inte vara ett djur. Vid denna årstid hade grävlingarna för länge sedan gått till vintersömn, fladdermössen likaså, snoken som bor under stugan sov även han sin vintersömn och förresten kunde han inte prata.
Vem var det som pratade då?
Vi hörde det kväll efter kväll, och en afton bjöd jag in en granne från byn, som kände till det mesta som kunde hända på landet. Han satt där belåtet vid en vid en kopp kaffe, och vi pratade om både ditt och datt och hade det väldigt trevligt. Så plötsligt blev han tyst och jag märkte att hans blick var riktad mot ett hörn av rummet. Han lyssnade…
- Vem är det som pratar så? sa han så.
Jo, vi hörde också hur ett livligt samtal utspann sig någonstans under golvet, röster i olika tonlägen mötte varandra, men språket - om det nu var ett språk - var helt obegripligt. Vi tittade på Hjalmar Lindahl - så hette vår granne - och han såg på oss. Han såg häpen, undrande ut men inte rädd.
- Ja, vad är det? sa vi. Kan det vara - smågubbar?
- Ja, sa Lindahl. Jag tror bestämt det. Det måste vara smågubbar.
- Vad är smågubbar? undrade Stephan. Är det små människor?
- Nja, sa Lindahl. Riktiga människor är det väl inte men en sorts småfolk, som  tomtar och vättar.
- Men det finns väl inga vättar? invände Peter. Han var ju lite äldre än Stephan och måste visa sig som en skeptiker.
-Åjo, sa Lindahl. Nog finns det vättar alltid. Jag har själv sett dom när jag var barn och bodde i en stuga långt inne i skogen.. Men det här är en annan sorts folk….., jag tror tamejhunnan att det är smågubbar!
Många gånger den vintern hörde vi detta livliga samtal från smågubbarna. En och annan skeptiker menar att det nog var trägnagare eller nåt sånt som knaprade på vägg och golv, men jag menar att det nog är så att man aldrig  kan vara riktigt säker när det gäller smågubbar i ett litet torp långt inne i skogen..

Återvänd till första sidan.

© 2010 Peter Elg. Med ensamrätt.