Återvänd till första sidan. |
|
Elisabeth berättar om trätofflor och bondpioner 1946 I stan har jag en diskbänk med rostfritt stål, sopnedkast, kylskåp och alla moderna bekvämligheter, som det alltid heter i annonserna. Här på torpet får jag hämta vatten från brunnen, spisen är en gammal vedspis som ofta ryker in - och ändå, varför trivs vi så enastående bra på landet? Varför känns det så underbart att på morgonen slå upp köksdörren och genast stå med fötterna i daggvått gräs? Varför ville man helst sträcka ut armarna (om det inte verkade för teatraliskt) för att ännu intensivare andas in skogslukten, doften som stiger ur den fuktiga jorden och den starka doften från gräs och blad som nästan l u k t a r grönt? Är det för att vi har kommit tillbaka till vår ursprungliga miljö? Alla människor har ju varit närmare jorden och naturen, innan fabrikerna, städerna och de mörka bakgårdarna kom till. Här ute känner vi oss fria, här kan vi andas, ropa högt och till och med rulla oss i gräset om vi vill. Träskorna som man fick lära sig att gå i och som i början tryckte och skavde, har blivit den enda fotbeklädnaden. Jag märker dem knappt, när jag beskäftigt går med mina två hinkar till brunnen. Vattnet halas upp med spannen, som är fäst vid en lång järnkedja. Nu fyller vi de båda hinkarna, och rak i ryggen går man förbi en gammeldags rabatt med röda bondpioner, prästkragar, lupiner och brandliljor till köket. Nu är jag inte statsfrun som balanserar cocktailglasen och fatet med alla de små exklusiva tilltuggen uppspetade på pinnar, som älskvärt konverserar människor vilka föga intresserar henne och antagligen har lika tråkigt som hon. Nej, här är jag pigan med vattenspannen, pigan som bär in ved och bakar och som snart ska gå ner till ängen med höräfsan; fästmansgåvan med hennes initialer och många granna blommor målade på skaftet. Vi leker oss igenom sommaren. Också vi stora har våra låtsaslekar. Det är så skojigt att på kvällen krypa in i den breda skåpsängen, som nu är målad i dalablått och bär våra namn på långsidan, omgivna av rosor och allehanda krumelurer. Rosorna och namnen är alldeles för röda och granna, de ser för nya ut. Är det symboliskt för oss nutidsmänniskor? Jag hoppas både målningen på sängen och jag själv med tiden ska få denna dämpade patina som hör åldern till. Vi drar för de rutiga förhängena och känner oss i drömmen som riktigt bondfolk. Vad leker vi, när fotogenlampan en kulen regnväderskväll gör det låga rummet så varmt, när kaffepannan står på spisen och puttrar hemtrevligt och ugglan skriker därute? Jag vet inte riktigt, bara att jag är nöjd och lycklig. Och i de mest hisnande tankar har jag ibland tyckt, att alla människor skulle bli bättre och nöjdare, om fabrikerna och därmed storstäderna, som föder så mycket fysisk och andlig osundhet, inte längre fanns till och om vi kunde finna vägen tillbaks till det ursprungliga, till naturen. Också pojkarna har glömt sin vanliga tillvaro. Här är de Robinson Cruise eller Columbus - alla upptäckare och skattgrävare i en person. Ladugården, ladan och vedboden - allting rymmer oändligt med skatter, gamla burkar, flaskor, tidningar och trasiga redskap, ett eldorado för två pojkar. Och idag ska vi gå till byn och handla. Det är alltid en händelse. Den lilla handelsboden rymmer så mycket olika saker. Man upptäcker alltid något nytt. Och pojkarna vill aldrig försaka att vara med. Ty se, hos Wahlfrid - så heter vår lille handlare - får man till och med gå bakom disken, och man kan hitta en bit klisterremsa, spikar och om man har tur något som kan användas som ”motorgrej”. Dörrarna till torpet låses. Visserligen står fönstren på vid gavel så vem som helst bekvämt kan komma in, men vem skulle det vara? Här ute finns bara Hjalmar och Ingrid, Simon och Rut och vad de nu alla heter, men ingen ”vem som helst”. Och luffare? Den siste övernattade en natt i Simons lada. Men dörren ska låsas, det hör till. Man känner då också något av sin betydelse som torpägare. Vi går förbi Simons havre och är redan i den lilla dungen som alltid är mörk, fuktig och nästan lite kuslig. Det knakar i grenarna, någonting flyger bort med tunga vingslag, vi står stilla. Det var säkert en tjäder, säger Peter med viktig min. Och Stephan påminner om den gången då far fick fatt i en liten tjäderunge. Det var de första dagarna på landet och på skogsstigen mötte vi en tjäderhöna med en hel kull ungar. Tjäderhönan låtsades vara skadad, när hon upptäckte oss. Hon släpade ena vingen efter sig för att avleda vår uppmärksamhet från ungarna, hela tiden ängsligt lockande på de små. Far fick dock tag i en av ungarna. Han höll den så varsamt i sina händer, medan vi fick titta på den. Den var stor som om den var några dagar gammal men hade redan tjäderutseendet. Far ville nog gärna behålla den och tämja den, det har alltid varit en pojkdröm som aldrig blev verklighet. Men honans ängsliga lockrop lät honom också denna gång avstå från pojkdrömmen. - Synd att far inte behöll den, menar Peter. Men Stephan, realisten som sällan förlorar sig fantasier och drömmar, svarar att farbror Lindahl säger att man inte kan tämja en tjäderunge. - Ja, men det finns fåglar som blir tama, genmäler Peter. Och visst finns det det. - Min pappa, pojkar, hade en tam korp när han var liten, och korpen hette Jacob och var mycket klok. Er morfar älskade honom mycket. Men en dag hade Jacob fått fatt i hans mors nyckelknippa, och med den i näbben flög han iväg och satte sig i ett träd på gården. Det blev uppståndelse. Man bad Jacob att släppa nyckelknippan, man hotade och bad igen. Men Jacobs ögon såg riktigt glada ut. Han njöt av allt virrvarret han var orsaken till. Efter en stund hoppade han tillbaka genom fönstret, såg från den ene till den andre, pratade lite oartikulerade ljud och spatserade med klok uppsyn fram och tillbaka - men någon nyckelknippa hade han inte. Några dar senare hittade man den bredvid trappstenen. - Och er farmor brukade gärna berätta om en fågel som en farbror hade haft med sig från främmande länder. När farmor som då var en liten flicka, satt på gården och lekte kunde Maggi (så hette fågeln) komma flygande med maskar och flugor i näbben, och så försökte hon plocka in dem i farmors öron, näsa och till och med i ögonen. Hon ville så gärna mata henne… Pojkarna lyssnar så gärna på alla berättelser, och vi har knappt märkt, att vi är framme vid första gården, Nystu, där Simon och Rut och Simons far ”gubben” som alltid är i arbete bor. Det är middagstid nu, och ingen syns till. Vilar gör man helst inne under tak, ty ute, det betyder bara arbete och åter arbete. Tänk vad Adamstus nya tegeltak lyser! Det är den största gården i byn. Och stor är den, byggd i två våningar och med ett kök som en danssal. Det skulle vara något att vara härskarinna i den gården, men där tåls inga fruntimmer. Fyra ungkarlar sköter om kreaturen och allt som hör till lantbruket. De tvättar, bakar och slaktar själva. Och har de haft piga någon gång, så fick hon ändå bara göra som bröderna bestämde. De visste allting bättre och det trivdes inte pigan med, utan slutade. Idag behöver vi visst inte hämta vår handelsman Wahlfrid, som är en av bröderna. Förbi Hjalmars skällande hund, som alltid är upplagd för lekar, kommer vi till handelsboden som är inrymd i ett gammalt uthus. Bara stora emaljerade skyltar, som fortfarande gör reklam för Hvita Björn och andra ting som säkert inte funnits i handeln sedan lång tid tillbaka förkunnar att här är byns lanthandel. Ingen människa syns till, men om hörnet, där Lindahl har sina bikupor och där, liksom en liten oas rätt omotiverat mitt på ängen en lysande blomsterrabatt frodas i all sin ensamhet, där är det liv idag. Vid äppleträdet står Wahlfrid med en säck och ett gammalt bensinfat har rullats fram och skall just bestigas av den långe Sven i Västerstu, han som alltid bara pratar i den ena sidan av munnen så att munnen har blivit alldeles sned. Runt omkring står Elsa i Kärret och änkan Gerda Pettersson som har lagt sig till med en ny frisyr med en ljusblå rosett i håret. Där är dem från Norrstu, Nissestu, Nystu och Persstu, och mitt bland alla står brevbäraren Viktor och skojar: - Slå du ner bisvärmen från grenen, Sven, så har du förtjänat tio riksdaler minsann. Man skrattar och pratar och nu slår Sven till grenen med yxan, bisvärmen faller tungt i Wahlfrids säck, och sensationen är över. Man lunkar in i affären, Wahlfrid plockar bor några bin som upprörda surrar omkring i hans hår och på halsen, och sedan dryftas dagens händelse. Brevbäraren har ju kommit, då tar man sig alltid en stund ledigt, hör lite skvaller, hämtar posten och pratar med grannarna. Elsa i kärret visar Gerda ett brev: - Känner du igen stilen? - Visst gör man det. Gerda ler lite mångtydigt tillbaka. Och så läggs brevet på disken igen. Säkert var det till någon flicka som skaffat sig fästman. - Nej, nu Wahlfrid, har du nu brev igen? Ett litet kuvert, sånt som man brukar skicka inbjudnings- eller tackkort i, lyfts ur högen. Stämplat i Tutaryd, vem kan det vara ifrån? - Ska du nu på gille igen? Men Wahlfrid vill helst ha brevet för sig själv, och utan att bry sig om frågorna, skjuter han brevet under vågen och tittar uppmuntrande på mig. Ja, ingen tycks ju ha kommit hit för att handla, så jag går väl fram till disken.
ring på varje sida bildar handtagen, och jag kan inte släppa tanken på den. På vägen hem ser jag den framför mig, jag vet precis var den ska stå, bredvid den vitkalkade spismuren ska den glädja mitt hjärta, fylld med flammande gladioner. |
Återvänd till första sidan. | © 2010 Peter Elg. Med ensamrätt. |