Återvänd till första sidan.

  

 


Elisabeth berättar om trätofflor och bondpioner
1946
 I stan har jag en diskbänk med rostfritt stål, sopnedkast, kylskåp och alla  moderna bekvämligheter, som det alltid heter i annonserna. Här på torpet får jag  hämta vatten från brunnen, spisen är en gammal vedspis som ofta ryker in - och  ändå,
varför trivs vi så enastående bra på landet? Varför känns det så underbart att på morgonen slå upp köksdörren och genast
stå med fötterna i daggvått gräs?
Varför ville man helst sträcka ut armarna (om det inte verkade för teatraliskt)  för att ännu intensivare andas in skogslukten,
doften som stiger ur den fuktiga  jorden och den starka doften från gräs och blad som nästan l u k t a r grönt?
 Är det för att vi har kommit tillbaka till vår ursprungliga miljö? Alla  människor har ju varit närmare jorden och naturen, innan fabrikerna, städerna  och de mörka bakgårdarna kom till.
Här ute känner vi oss fria, här kan vi andas,  ropa högt och till och med rulla oss i gräset om vi vill. Träskorna som man fick  
lära sig att gå i och som i början tryckte och skavde, har blivit den enda fotbeklädnaden. Jag märker dem knappt, när jag
beskäftigt går med mina två  hinkar till brunnen. Vattnet halas upp med spannen, som är fäst vid en lång  järnkedja. Nu fyller
vi de båda hinkarna, och rak i ryggen går man förbi en  gammeldags rabatt med röda bondpioner, prästkragar, lupiner och brandliljor till  köket.
Nu är jag inte statsfrun som balanserar cocktailglasen och fatet med alla de små  exklusiva tilltuggen uppspetade på pinnar,
som älskvärt konverserar människor  vilka föga intresserar henne och antagligen har lika tråkigt som hon.  Nej, här är jag
pigan med vattenspannen, pigan som bär in ved och bakar och som snart ska  gå ner till ängen med höräfsan; fästmansgåvan
 med hennes initialer och många  granna blommor målade på skaftet. 
Vi leker oss igenom sommaren. Också vi stora har våra låtsaslekar. Det är så  skojigt att på kvällen krypa in i den breda skåpsängen, som nu är målad i dalablått och bär våra namn på långsidan, omgivna av rosor och allehanda  krumelurer.
Rosorna och namnen är alldeles för röda och granna, de ser för nya  ut. Är det symboliskt för oss nutidsmänniskor?
Jag hoppas både målningen på  sängen och jag själv med tiden ska få denna dämpade patina som hör åldern till.
Vi drar för de rutiga förhängena och känner oss i drömmen som riktigt bondfolk.  Vad leker vi, när fotogenlampan en kulen regnväderskväll gör det låga rummet så  varmt, när kaffepannan står på spisen och puttrar hemtrevligt och ugglan skriker
därute? Jag vet inte riktigt, bara att jag är nöjd och lycklig. Och i de mest  hisnande tankar har jag ibland tyckt, att alla
människor skulle bli bättre och  nöjdare, om fabrikerna och därmed storstäderna, som föder så mycket fysisk och andlig
osundhet, inte längre fanns till och om vi kunde finna vägen tillbaks till det ursprungliga, till naturen.  
Också pojkarna har glömt sin vanliga tillvaro. Här är de Robinson Cruise eller  Columbus - alla upptäckare och skattgrävare
 i en person. Ladugården, ladan och  vedboden - allting rymmer oändligt med skatter, gamla burkar, flaskor, tidningar  och
trasiga redskap, ett eldorado för två pojkar.  
Och idag ska vi gå till byn och handla. Det är alltid en händelse. Den lilla  handelsboden rymmer så mycket olika saker.
Man upptäcker alltid något nytt. Och  pojkarna vill aldrig försaka att vara med. Ty se, hos Wahlfrid - så heter vår  lille
handlare - får man till och med gå bakom disken, och man kan hitta en bit  klisterremsa, spikar och om man har tur något
som kan användas som ”motorgrej”.  
Dörrarna till torpet låses. Visserligen står fönstren på vid gavel så vem som  helst bekvämt kan komma in, men vem skulle
det vara? Här ute finns bara Hjalmar  och Ingrid, Simon och Rut och vad de nu alla heter, men ingen ”vem som helst”.
Och luffare? Den siste övernattade en natt i Simons lada. Men dörren ska låsas,  det hör till. Man känner då också något
av sin betydelse som torpägare. 
Vi går förbi Simons havre och är redan i den lilla dungen som alltid är mörk,  fuktig och nästan lite kuslig. Det knakar i
grenarna, någonting flyger bort med  tunga vingslag, vi står stilla. Det var säkert en tjäder, säger Peter med viktig  min.
Och  Stephan påminner om den gången då far fick fatt i en liten tjäderunge.  
Det var de första dagarna på landet och på skogsstigen mötte vi en tjäderhöna  med en hel kull ungar. Tjäderhönan låtsades
vara skadad, när hon upptäckte oss. Hon släpade ena vingen efter sig för att avleda vår uppmärksamhet från ungarna,
 hela tiden ängsligt lockande på de små. Far fick dock tag i en av ungarna. Han  höll den så varsamt i sina händer, medan vi
fick titta på den. Den var stor som  om den var några dagar gammal men hade redan tjäderutseendet. Far ville nog  gärna
behålla den och tämja den, det har alltid varit en pojkdröm som aldrig  blev verklighet. Men honans ängsliga lockrop lät
honom också denna gång avstå  från pojkdrömmen.  
-       Synd att far inte behöll den, menar Peter.
Men Stephan, realisten som sällan förlorar sig fantasier och drömmar, svarar att  farbror Lindahl säger att man inte kan
tämja en tjäderunge.
-       Ja, men det finns fåglar som blir tama, genmäler Peter. Och visst finns  det det.
-       Min pappa, pojkar, hade en tam korp när han var liten, och korpen hette  Jacob och var mycket klok. Er morfar
älskade honom mycket. Men en dag hade Jacob  fått fatt i hans mors nyckelknippa, och med den i näbben flög han iväg
och satte  sig i ett träd på gården. Det blev uppståndelse. Man bad Jacob att släppa  nyckelknippan, man hotade och bad
 igen. Men Jacobs ögon såg riktigt glada ut.  Han njöt av allt virrvarret han var orsaken till. Efter en stund hoppade han  
tillbaka genom fönstret, såg från den ene till den andre, pratade lite oartikulerade ljud och spatserade med klok uppsyn
fram och tillbaka - men någon nyckelknippa hade han inte. Några dar senare hittade man den bredvid  trappstenen.
-       Och er farmor brukade gärna berätta om en fågel som en farbror hade haft  med sig från främmande länder. När
farmor som då var en liten flicka, satt på  gården och lekte kunde Maggi (så hette fågeln) komma flygande med maskar
och  flugor i näbben, och så försökte hon plocka in dem i farmors öron, näsa och till  och med i ögonen. Hon ville så gärna
 mata henne… 
Pojkarna lyssnar så gärna på alla berättelser, och vi har knappt märkt, att vi  är framme vid första gården, Nystu, där
Simon och Rut och Simons far ”gubben”  som alltid är i arbete bor. Det är middagstid nu, och ingen syns till. Vilar gör 
man helst inne under tak,  ty ute, det betyder bara arbete och åter arbete.
Tänk  vad Adamstus nya tegeltak lyser! Det är den största gården i byn. Och stor är  den, byggd i två våningar och med
ett kök som en danssal. Det skulle vara något  att vara härskarinna i den gården, men där tåls inga fruntimmer. Fyra
ungkarlar  sköter om kreaturen och allt som hör till lantbruket. De tvättar, bakar och  slaktar själva. Och har de haft piga
någon gång, så fick hon ändå bara göra som  bröderna bestämde. De visste allting bättre och det trivdes inte pigan med,
utan  slutade.  
Idag behöver vi visst inte hämta vår handelsman Wahlfrid, som är en av bröderna.  Förbi Hjalmars skällande hund, som
alltid är upplagd för lekar, kommer vi till  handelsboden som är inrymd i ett gammalt uthus. Bara stora emaljerade skyltar,
som  fortfarande gör reklam för Hvita Björn och andra ting som säkert inte funnits i  handeln sedan lång tid tillbaka
förkunnar att här är byns lanthandel.
Ingen  människa syns till, men om hörnet, där Lindahl har sina bikupor och där,  liksom  en liten oas rätt omotiverat mitt
på ängen en lysande blomsterrabatt frodas i  all sin ensamhet, där är det liv idag. Vid äppleträdet står Wahlfrid med en
 säck  och ett gammalt bensinfat har rullats fram och skall just bestigas av den långe  Sven i Västerstu, han som alltid bara
 pratar i den ena sidan av munnen så att  munnen har blivit alldeles sned. Runt omkring står Elsa i Kärret och änkan Gerda  Pettersson som har lagt sig till med en ny frisyr med en ljusblå rosett i håret.  Där är dem från Norrstu, Nissestu, Nystu och
Persstu, och mitt bland alla står  brevbäraren Viktor och skojar:
-       Slå du ner bisvärmen från grenen, Sven, så har du förtjänat tio riksdaler minsann. 
Man skrattar och pratar och nu slår Sven till grenen med yxan, bisvärmen faller  tungt i Wahlfrids säck, och sensationen
är över. Man lunkar in i affären,  Wahlfrid plockar bor några bin som  upprörda surrar omkring i hans hår och på  halsen,
och sedan dryftas dagens händelse.
Brevbäraren har ju kommit, då tar man sig alltid en stund ledigt, hör lite  skvaller, hämtar posten och pratar med grannarna.
Elsa i kärret visar Gerda ett  brev:
-        Känner du igen stilen?
-        Visst gör man det. 
Gerda ler lite mångtydigt tillbaka. Och så läggs brevet på disken igen. Säkert  var det till någon flicka som skaffat sig fästman.
-        Nej, nu Wahlfrid, har du nu brev igen? Ett litet kuvert, sånt som man  brukar skicka inbjudnings- eller tackkort i, lyfts ur högen. Stämplat i Tutaryd,  vem kan det vara ifrån?
-        Ska du nu på gille igen? 
Men Wahlfrid vill helst ha brevet för sig själv, och utan att bry sig om  frågorna, skjuter han brevet under vågen och tittar uppmuntrande på mig. Ja,  ingen tycks ju ha kommit hit för att handla, så jag går väl fram till disken.
Gubben Thörnkvist med de små listiga ögonen har gjort det bekvämt för
sig på  brödlådan, som två gånger i veckan förses med färskt bröd ur
bagarbilen, som  kommer från stora världen, Ljungby. Han plirar åt mitt
håll och menar:
-        Jaså frun har fått korgen.
-        Bara det inte händer för ofta, menar Egon Karlsson.
Jag är för ett ögonblick svarslös.
-        Vad har du i den stora kaggen, Wahlfrid, frågar fiskaren Axel, som  
sällan kommer till byn.
-        Lingonsylt, kommer svaret.
Och gubben Törnqvist lyfter på locket och låter försiktigt pekfingret glida
ner  i sylten.
-        Ja, inte smakar det som gumman mins, avgör han ljudligt smackande.
-        Nej, men så är du också gift med en riktig påskkärring.
Törnkvist flinar:
-        Och ändå så lyckades du inte skjuta ner´na, när du var ute på natten
och hon just kom med kvasten ur skorsten. Ja, käringen är flink, så gammal
hon  är.  
Wahlfrid är känd som en god skytt, och detta träffade honom nog hårt.
Men alla  skrattar och ingen tar illa upp.
 -        Skulle inte frun ha kopparlock, frågar hon som bor i Kärret, och
som  trots sina tio barn ser märkvärdigt glad och frisk ut.
-        Visst skulle jag det, men inga tycks ha några, inte ens Wahlfrid vill  
sälja mig en av kopparhinkarna i hans kök.
-        Nej, frun, försök inte med dem i Adamstu, de lämnar ingenting
ifrån  sig.  
Törnkvist i Nissastu.
Wahlfrid skrattar, men påstötningen om kopparhinken hjälper inte. Inne i hans  stora kök står den, stor och pampig, en
ring på varje sida bildar handtagen, och jag kan inte släppa tanken på den. På vägen hem ser jag den framför mig, jag vet
 precis var den ska stå, bredvid den vitkalkade spismuren ska den glädja mitt  hjärta, fylld med flammande gladioner.
  

Återvänd till första sidan. © 2010 Peter Elg. Med ensamrätt.