Återvänd till första sidan.

Uppläsning
Ljudfil.

<!--[if !supportEmptyParas]--> <!--[endif]-->


     Uppfinnaren.
 Vi sitter några män och pratar om livet här på kaffeserveringen på Vislanda marknad.
Vi har kommit in på ämnet olyckshändelser å sånt. 
- När vi röjde i skogen efter Gudrunstormen så hände det en hel del.  
 Hubert höll till uppe på Nyestu skog och jag höll till på Nydala marker en bit därifrån. Man lyssnade lite sådär att allt var som det skulle. Man kan ibland höra vem som sågar på motorsågljudet. En dag slutade motorsågen lite plötsligt och hördes sedan inte. Jag tyckte att jag kunde gå dit och titta. När jag kom upp till Hubert så stod han där och såg lite vimmelkantig ut.
 - Jag har varit och flugigt, sa han.
Vadå, jag förstod inte riktigt. Det var länge sedan dom var utomlands ..
 - Jo, sa han och pekade på en rotvälta en bit därifrån. Jag hade sågat av två av de där små björkarna och höll på att såga av den tredje. Dom sitter rotade i samma välta. Jag hade ställt mig dumt så jag kom att stå grensle över en av stubbarna. Då reste sig vältan och jag flög iväg hit bort. De är väl en tre meter minst.
 - Få se, då var väl Hubert åtti år.
 - Ja, han klarade sig fint. Han var smidig som en räv.

 - När jag förra året var ute i skogen och skar vide, jag skulle ha till en korg, så hade jag en väldigt vass morakniv som jag precis hade slipat. Jag var noggrann med att hålla andra handen undan när jag skar. Men så var det på ett ställe så svårt att komma åt att jag var tvungen att hålla kvisten nära snittstället. Jag kände på mig att det kunde gå illa men skar ändå och zaack där hade jag skurit av mig fingertoppen på vänstra handen. Det var väl en tre centimeter fingertopp som hängde där i en bit skinn. Det blödde som bara den och jag tänkte att där bar jag mig dj...gt dumt åt. Jag tryckte tillbaka fingertoppen och gick hem så fort jag kunde och lindade in hela fingret med isolerband. Jag hade inget plåster hemma. När det bultade för starkt i fingret bytte jag till nytt isolerband. Efter några dar ramlade nageln av, men efter en tid kom det en ny nagel och fingret läkte ihop fint. Det känns bara lite styvare nu en de andra fingrarna.
 - Ja det är en konst att slipa knivar.
 
- Jo det hände mycket efter Gudrunstormen. Här uppe vid Hjulapelles låg skogen i en bröte hög som ett hus. Det var två polacker där och förhögg så att skördaren kunde komma åt. Dom klättrade runt däruppe på bröten och sågade och det gick undan. Jag var där för att ta några bilder då den ena polacken sågade av en gran som hade vridits ner under några tallar. När han sågat igenom stammen flög den upp och polacken försvann ner i bröten. Jag och den andra polacken började leta efter honom. Polacken sågade upp ett hål och där ner såg vi hans kompis som satt fast upp och ned. När vi fått loss honom och han kommit upp visade det sig att han blivit av med bägge stövlarna. Vi höll sedan på en längre stund och letade och hittade så småningom två stövlar. Vänsterstövlar! Helt obegripligt. Han fick ta på sig dom, men jag tyckte att han gick lite konstigt. Jag träffade honom dan därpå och han berättade att han köpt nya i Ljungby. För när jag gick i dom andra så gick jag liksom i cirklar, sa han.
 -Dom pratade lite engelska, polackerna.
 
-För många år sedan så berättade Göte att han hade varit ute vid Tröttelid och kört skog. Det var snöoväder och väldigt besvärligt. Plötsligt hade han blivit av med sin ena vante och han kunde inte hitta den igen. Han frös mer och mer och det var helt olidligt. Så småningom gav han upp letandet och beslöt att köra hem. När han kom förbi Tröttelidstenen så hade i vredesmod kastat den andra vanten mot stenen och ropat: - Då kan du lika gärna ta den vanten också!  Då såg han att där vanten landade låg den andra vanten!
 - Ja, fi f-n va man kan frysa om man inte har rätt kläder.
 
- Jag tror det var en av Magnis pojkar som gick igenom isen nere på den maden som är sjö på vintern vid Mörhult. Han kom själv upp men på vägen hem så frös de blöta kläderna på honom så att att han nätt å jämt kunde ta sig ända hem. Där hemma fick dom skära kläderna av honom. De ställde iskläderna ute vid köksdörren så länge mens pojken fick krypa i en varm säng. Så var det en hemsyster som kommit förbi där på kvällen och hon hade sett vad hon trodde var pojken stå där lutad mot väggen i kylan. När hon kom förbi någon timme senare stod han fortfarande där. Hon blev alldeles förskräckt så hon bankade på dörren och ropade att deras here stod förfrysen utanför köket. Ja, dom hade roligt när allt blev uppklarat.

Hjalmar som suttit tyst länge harklade sig.
 - Kommer ni ihåg han uppfinnaren, som bodde i Lyngsåsa. Han hade ju byggt sig en egen cykel som han jämt körde med. Han arbetade ibland nere på svarveriet i Målaskog och cyklade dit varje dag. I den branta backen vid Hökås brukade han köra för fullt, fast han inte hade broms på cykeln. Han hade ju inget frinav så tramporna snurrade med när cykeln for fram.
 En morgon hade han kommit med sån fart att framhjulet hoppat av och han for av vägen in bland buskarna. Några skogsarbetare från Lyngsåsa hittade honom och hjälpte honom hem till hans stuga. Där piggnade han efter en tid till men hans huvud hade vridits så att han tittade liksom åt sidan. När han försökte rätta till huvudet så gjorde det så ont, berättade han, så han tyckte att det var lättare att titta bakåt.
Det var ju besvärligt att gå och titta bakåt eller åt sidan, men han fann på råd. Han lagade cykeln och lärde sig snabbt att cykla baklänges på den. Han satt och styrde som vanligt men tittade och trampade bakåt. På så sätt kom han fram lika fort som alla andra. Vi som bodde där vande oss snart vid honom. Men folk som inte var från trakten och som kom med bil och mötte honom på den smala vägen cyklande baklänges, dom blev konfunderade. Somliga körde i diket och jag tjänade en slant med att dra upp bilar med min ardenner Sonja.
- Ja, den hästen kommer jag ihåg. Hon var en granner en.   
- Han levde ju länge, uppfinnaren, men sen när han dog blev det problem. När dom skulle lägga honom i kistan så blev det fel. La dom honom på rygg så var ansiktet vänt ner i kudden. Och om dom vände honom så att ansiktet kom uppåt, ja då låg han ju på magen med ryggen upp. Så kunde det ju inte vara så de hämtade han doktor Rydell att vrida huvudet rätt. Dom som va med har berättat att när doktorn tog i och vred så liksom skrek liket till. Det var kusligt.
- Jag tar det alltid försiktigt när jag skall cykla ner för den backen.

<!--[if !supportEmptyParas]--> <!--[endif]-->

Återvänd till första sidan.

© 2010 Peter Elg. Med ensamrätt.